När någon frågar om ditt favoritackord

Jag minns en gång i musiksalen. En elev lutade sig över gitarren och frågade med den där nyfikna blicken: ”Tommy, vilket är ditt favoritackord?”. Det kan tyckas vara en underlig fråga; man pratar sällan om ackord på samma sätt som man pratar om favoritfärger eller maträtter. Men jag förstod precis vad han menade.

Vissa ackord gör något med en – de känns som hemma varje gång man spelar dem.

Jag är egentligen svag för majackord, särskilt när en maj-sjua smyger sig in. Amaj7 är sådant där varmt, gyllene solljus som man vill bada i. Det borde ha varit mitt givna svar. I stället gled ”Bm11” ur mig innan jag hann tänka. När jag hörde mig själv säga det kom jag på mig själv: ”Varför valde jag det där?” Det kändes som ett konstigt val för någon som älskar majackord.

Men sedan började jag fundera. Bm11 är inte enkelt. Det är ett sextsackord med tonerna B, D, F♯, A, C♯ och E.

När man slår an det får man en skör men luftig klang som nästan svävar i rummet. Det känns som om ackordet sträcker sig efter något – som en fråga utan ett givet svar.

Och då insåg jag varför. Tänk på låtar som börjar med en elva – det är som att gå in i ett rum där stämningen redan är satt. Den första tonen vibrerar fortfarande när nästa kommer. Majackordet ger solsken, men en mindre elva ger morgondimman som solen får kämpa sig igenom. Det är den där blandningen av allvar och skönhet som får mig att rycka till.

Så även om Amaj7 alltid får mitt hjärta att slå lite snabbare, är det något med Bm11 som lockar fram stillhet, eftertanke och en längtan efter att se vart musiken ska ta vägen. Kanske var mitt spontana svar inte så konstigt ändå. Vad känns egentligen skönare än en låt som börjar med en elva?