När språket måste bromsas

Min karaktär Jaxon Frost i nya boken Sista vykortet från Manhattan.

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den.

Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför.

Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte fick plats i romanen. Det som fortfarande pågår.

Jag skriver gärna fort. När det går. När rytmen sitter. När språket börjar bära sig självt och texten nästan drar iväg.

Det finns en särskild lust i det där. När meningarna flyter. När formuleringarna känns precisa, eleganta, nästan självklara.

Men i den här boken fick språket bromsas.

Varje gång texten började bli för snygg,för välkomponerad,för ”litterär”,visste jag att något var fel.

Inte i språket i sig.Utan i relationen mellan språket och Jaxon.

Han är inte eftertänksam på det sättet.Han väger inte orden.Han putsar inte formuleringar i efterhand.

Han är reaktiv.Han skriver i affekt.För att hålla ihop sig själv.För att stå ut med det som just har hänt.

Det krävde ett språk som inte alltid flyter.Som ibland nästan snubblar fram.Som upprepar sig, tappar tråden,kommer tillbaka till samma tanke igen och igen.

Inte för att vara slarvigt.Utan för att vara sant.

Att bromsa språket blev ett medvetet motstånd.Mot min egen vana.Mot min egen lust att formulera mig för snyggt.

Jag fick lära mig att stå emot de meningar som kändes bäst att skriva ochistället lyssna på vilka meningar som kändes nödvändiga.

För i den här boken är språket inte till för att imponera. Det är till för att bära ett tillstånd.

Att bromsa språket blev till slut ett sätt att vara ärlig mot karaktären och mot boken.