När värmen bär och kylan biter

Det är en riktigt härlig värme under dagen nu. Igår visade termometern 25 grader i skuggan och solen låg som ett mjukt, gyllene täcke över oss. Ljuset här är annorlunda – klarare, skarpare. Det är som om färgerna blir mer intensiva, som om himlen vill säga något.

Men så fort solen sjunker förändras allt.

Morgnarna är kalla. Kvällarna likaså. Det är det där typiska ökenklimatet – skoningslöst i sina kontraster. Hetta när solen står högt, kyla när den försvinner. Marken som bränts under dagen släpper taget om värmen och luften blir plötsligt krispig, nästan genomskinlig. Man huttrar när man går ut tidigt, sveper något om axlarna och påminns om hur liten man är i det stora landskapet.

Kanske är det vackert. I ytterligheterna. I hur naturen inte kompromissar.

Igår lät vi det vara vilodag. En dag att bara landa. Att känna hur kroppen långsamt anpassar sig till rytmen här. Att låta tankarna hinna ikapp. Sol, stillhet och långa samtal. En paus som behövdes.

Idag är det annorlunda.

Idag ska vi ge oss ut. Lämna det trygga och röra oss längre bort, dit där horisonten dallrar och sanden tar över. Vi känner oss pigga och starka. Redo. Det är härligt att vakna med den känslan – att kroppen svarar ja och nyfikenheten drar i en.

Ökenklimatet lär en respekt. För värmen. För kylan. För avstånden.

Och just därför känns det rätt att ge sig av idag.

Vad som väntar?

Det berättar jag senare.