Om att stryka sånt som man tycker om

Samuel Beckets första sida av sin novell Murphy.

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den.

Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför.

Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte fick plats i romanen. Det som fortfarande pågår.

Det finns scener jag tyckte mycket om.Sådana som fungerade språkligt.Som bar på bakgrund, sammanhang och förklaringar.Som gav en känsla av ordning.

De fick ändå inte vara kvar.

Ju längre arbetet med boken gick, desto tydligare blev det:den här berättelsen tål inte förklaringar.Inte den sortens förklaringar som gör en människa begriplig.Inte de stycken som skapar rimlighet, logik eller balans.

Allt som gav Jaxon mer sammanhang försvagade texten.

Inte för att det var dåligt skrivet.Tvärtom.Ofta var det just de partierna som flöt bäst.Som var mest litterära.Mest tillfredsställande att läsa.

Men de gav honom något han inte skulle ha.

Förståelse.

Och i den här boken är förståelse inte en gåva.Den är en förskjutning.Ett sätt att luta berättelsen åt ett håll där den inte hör hemma.

Jag märkte att varje gång jag gav honom en förklaring,så tog jag samtidigt något ifrån läsaren.Mellanrummen krympte.Tystnaden blev mindre exakt.Texten började tala för mycket.

Så jag strök.

Jag strök sådant som gjorde honom mer sympatisk.Inte för att vara hård.Utan för att vara konsekvent.

Det här är en bok som bygger på det som inte sägs.På det som bara anas.På det som lämnas kvar efteråt.

Den litar på att läsaren själv kan dra sina slutsatser.Eller välja att inte göra det.

Att stryka blev till slut inte ett tekniskt arbete,utan ett etiskt.Ett sätt att visa respekt –både för berättelsenoch för den som läser.

Bildförslag till inlägget:– En tom skrivbordsyta med markerade, överstrukna manusblad– Ett kvällsfoto från Manhattan i regn eller dimma– En ensam stol, ett fönster, ett mellanrum

Vill du kan jag också:– skriva en kortare hook till startsidan– ta fram en Instagram-version av texten– eller göra en uppföljande text om vad som händer när man inte längre skyddar sin huvudperson