Om vägen fram till Sista vykortet från Manhattan

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den.

Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför.

Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte fick plats i romanen. Det som fortfarande pågår.

Jag har länge vetat att jag ville skriva den här boken.

Men länge visste jag inte hur jag skulle närma mig den.

Idén kom inte som en färdig berättelse.

Den kom i fragment. I stämningar. I platser. I en känsla av att något höll på att ta slut – även om jag ännu inte visste vad.

När jag började skriva fanns Manhattan där från början. Ensamheten. Förflyttningen. Möjligheten att försvinna mitt i allt.

Men trots att miljöerna var tydliga saknades något avgörande: rösten. Formen. Den där inre logiken som gör att en berättelse håller ihop, inte bara ytligt utan på djupet.

Det var först när jag började läsa Gustaf Frödings brev och korrespondens som något föll på plats.

Inte dikterna.

Breven.

I breven mötte jag inte poeten Fröding, utan människan. Självmedveten på gränsen till plågsam. Ofta obarmhärtig mot sig själv. Ständigt i dialog med sitt eget jag.

Världen fanns där – men alltid filtrerad genom honom.

Det handlade inte om stil.

Inte om språk.

Inte om epok.

Det handlade om perspektiv.

Där någonstans fick boken sin identitet.

Jaxon Frost har väldigt lite gemensamt med Fröding, egentligen. De lever i olika tider. De skriver av olika skäl. De bär olika temperament.

Men de delar något annat: den självupptagna blicken. Behovet av att formulera sig för att stå ut med sig själv. Oförmågan att riktigt se andra, trots att de ständigt vänder sig till dem i text. Jaxon skriver brev och vykort som om de vore bekännelser, men de är lika mycket försvarstal.

Han skriver inte alltid för att nå fram.

Han skriver för att behålla kontrollen. För att äga berättelsen innan någon annan hinner göra det.

Det var där brevformen slutade vara ett grepp och blev ett avslöjande.

Ett brev går inte att avbryta.

Det går inte att säga: ”vänta lite nu”.

Avsändaren äger hela rummet.

Ju längre jag skrev, desto tydligare blev det för mig: breven säger minst om mottagaren – och mest om den som skriver.

Det var också där boken blev mer obekväm.

Inte bara för läsaren.

Utan för mig.

För Sista vykortet från Manhattan är inte en bok om Manhattan.

Och det är inte en bok om kärlek, i traditionell mening.

Det är en bok om hur lätt det är att förväxla självinsikt med självupptagenhet.

Om hur språk kan fungera som både broar och murar och om hur vi ibland använder ord – inte för att förstå varandra, utan för att slippa se det vi redan anar.