Pensacola

Det har gått ett år nu. Ett år sedan vi stod där i det varma, grunda vattnet i Pensacola – jag och grabbarna. Brända axlar, solblekt hår, skratt som ekade ut över viken. Jag kommer inte bara ihåg ögonblicket – jag känner det fortfarande.

Men Pensacola var mer än bara en plats där vi badade och tog selfies. Det var något annat. Något mer äkta.

Florida har gott om badorter – Miami med sitt tempo, Fort Lauderdale med sina hotellrader, Clearwater med sin perfekta turistkatalog-look. Men Pensacola… det är något annat. Här finns fortfarande spår av det gamla Florida. Det långsamma. Det vänliga. Det opolerade på bästa sätt.

Pensacola Beach må ha sitt vita sockerliknande sand, men det är inte flankerat av skyskrapor och dyra resorter. Istället möts du av enklare strandbarer, små butiker, och människor som inte stressar. Det är en plats där man hälsar på varandra. Där man får plats att andas.

Och kanske var det just därför våra dagar där blev så speciella. För vi kom inte bara bort från det som vi kände till– vi landade i något som kändes verkligt. Inga stora nöjesfält, inga överpriser, ingen överdriven lyx. Bara vatten, värme och vänskap.

Jag tänker ofta tillbaka på den platsen. Hur vi satt med fötterna i sanden och bara lät tiden gå. Det var enkelt, och just därför så värdefullt.

Ett år har gått. Men Pensacola lever kvar i mig – som en påminnelse om att det är i det enkla som det stora ofta bor.