Självupptagenhet förklädd till sårbarhet

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den.

Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför.

Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte fick plats i romanen. Det som fortfarande pågår.

Det finns en sorts sårbarhet som låter väldigt övertygande. Den använder rätt ord. Den känns öppen, nästan modig. Som om något äntligen erkänns.

Men i grunden handlar den fortfarande om kontroll.

Jaxon blottar sig. Han erkänner. Han sätter ord på sina brister, sina rädslor, sina tillkortakommanden.

Men han gör det på sina villkor.

Han väljer när. Han väljer hur. Han väljer exakt vilka delar som ska visas – och vilka som hålls kvar.

Det är en form av exponering som inte riskerar särskilt mycket, för även i bekännelsen är han regissören. Även i det som ser ut som ärlighet äger han narrativet.

Det var viktigt för mig att inte romantisera det där. Att inte låta språket smeka det som egentligen är ett sätt att hålla världen på avstånd.

För det är lätt att förväxla sårbarhet med självupptagenhet. Särskilt när den är välformulerad. Särskilt när den kommer med rätt tonfall och lagom självkritik.

Bekännelsen kan ibland vara en genväg. Ett sätt att visa insikt – utan att behöva förändras. Att säga: se, jag vet hur jag är, och därmed slippa göra något åt det.

Det här är kanske bokens mest obekväma spår. Inte för att det är extremt, utan för att det är så igenkännbart.

Och just därför var det nödvändigt att låta det stå kvar. Osmyckat. Utan räddningsplankor.