Snart ett år sedan – 4 Cowboys Going South

Framför The Crossroad. Den plats där Robert Johnson sålde sin själ till djävulen mot att bli världens bästa gitarrist.

Det är svårt att förstå att det snart gått ett helt år. Ett år sedan vi – jag, Eric, Karl och Victor – steg ombord på det där planet mot Nashville, med hjärtan som slog i takt med flygmotorns dån och ett äventyr framför oss som vi ännu inte visste skulle etsa sig fast så djupt.

Fyra cowboys. Fyra olika liv, olika drömmar, olika bagage. Men där och då, på väg söderut genom Tennessee, Arkansas, Mississippi, Louisiana, Florida, Alabama och Georgia,

var vi bara fyra vänner på jakt efter något mer än bara en resa. Kanske frihet. Kanske gemenskap. Kanske en ton som fortfarande vibrerade någonstans i kroppen efter alla år.

Vi kallade oss 4 Cowboys Going South, men vi red inga hästar. Vi körde bil längs dammiga vägar med radion på hög volym. Vi lät musiken välja riktning, som om varje gammal countrylåt eller rockklassiker pekade ut nästa avfart.

Jag minns grillad gris i en liten stad vid Mississippifloden. Jag minns doften av varm asfalt i Clarksdale. Jag minns bluesjam i New Orleans som kändes som om det gick genom märg och ben. Jag minns Eric som skrattade högt åt något vi andra knappt hörde, Karl som satt lutad mot fönstret med blicken långt borta, Victor som alltid visste vilken väg vi skulle ta – även när GPS:en gett upp.

Och jag minns mig själv. Hur jag ibland smög undan några minuter, skrev några rader, som för att hinna ifatt allt jag kände. Det var något med södern. Den var vacker, trasig, varm och sårig på samma gång. Och jag älskade den, precis som jag gjort så många gånger förut

Den här resan gjorde något med oss. Vi kom hem med fler historier än vi kan räkna, och några vi fortfarande inte berättat. Men de finns där, som damm på skorna, som ekon från motellnätter och bensinstationer längs vägar utan namn.

Det är snart ett år sedan nu. Men vissa resor tar aldrig riktigt slut. De bara fortsätter inuti en.