Svensk ångest i bokform

Svensk litteratur är speciell. Den har det där som gör att vi gång på gång återvänder till ensamheten, tvivlet och mörkret. Som om vi aldrig riktigt litar på lyckan. Som om vi alltid måste öppna dörren till det där rummet längst in – där människan sitter ensam med sina tankar.

Och kanske är det därför vissa svenska romaner fortfarande känns så obehagligt moderna.

Trots att de skrevs för över hundra år sedan.

När jag läser Doktor Glas slås jag av hur lite människan egentligen förändrats. Romanen är skriven som en dagbok, där läkaren Tyko Gabriel Glas skriver ned sina tankar, tvivel och allt mörkare funderingar medan han vandrar genom ett sommarvarmt Stockholm kring sekelskiftet.

Det är en roman om moral. Om skuld. Om livsleda. Men framför allt om människans försök att rättfärdiga sig själv.

Och kanske är det därför den fortfarande känns så modern.

För vi lever också i en tid där människor tänker mer än någonsin. Analyserar. Vänder och vrider på sig själva. Söker mening i ett brus som aldrig riktigt tystnar.

Doktor Glas försöker förstå vad som är rätt. Men ju mer han tänker, desto längre bort verkar svaren komma.

Det finns något djupt svenskt i det där.

Att inte fly från tvivlet. Att stanna kvar i det.

Sedan har vi Kallocain av Karin Boye – hennes sista roman innan hon dog året därpå. Den skrevs i skuggan av Nazityskland och Sovjetunionens framväxt, i en tid då Europa höll på att slitas sönder av totalitära idéer och människors rädsla för varandra.

Huvudpersonen Leo Kall har uppfunnit drogen Kallocain – ett sanningsserum som gör det omöjligt att dölja sina innersta tankar för staten.

Men romanen handlar om mycket mer än övervakning.

Den handlar om människans längtan efter äkta närhet i ett samhälle där ingen längre vågar vara sig själv och det är kanske där den känns som mest modern idag.

Inte för att Karin Boye kunde förutse sociala medier eller algoritmer, men för att hon förstod något avgörande om människan:

Att vi längtar efter att bli sedda och samtidigt är livrädda för att bli genomskådade.

Det är därför Kallocain fortfarande känns kusligt aktuell.

Precis som Doktor Glas vågar den stanna kvar i människans sprickor istället för att försöka laga dem för snabbt.

Kanske är det också därför svensk litteratur så ofta återvänder till mörkret.

Inte för att vi älskar hopplöshet, utan för att våra största författare förstått att människan sällan växer i det enkla. Att de viktigaste frågorna nästan alltid föds i tvivlet, ensamheten och tystnaden.

Kanske är det därför dessa böcker fortfarande lever.

För mitt i all teknik, alla skärmar och alla nya sätt att leva kvarstår samma gamla frågor:

Vem är jag när ingen ser?

Hur mycket ensamhet tål en människa?

Och varför känns det ibland som att vi förstår oss själva bäst i mörkret?

Det är därför svensk ångest aldrig riktigt blir omodern.

Den förändrar bara språk.