När jag började skriva den här serien trodde jag att jag främst skulle skriva om romaner. I stället har jag upptäckt att jag skrivit om Sverige. Om hur ett land går att förstå genom sina berättelser, kanske ännu bättre än genom sina historieböcker. För varje bok jag återvänt till har sagt något om vilka vi är. Inte bara som individer, utan som folk. Och det finns en sak som gång på gång återkommer. Vemodet. Det är ett märkligt ord. Nästan omöjligt att översätta fullt ut. Det

Det börjar nästan alltid med en kropp. En kvinna i en kanal. En journalist som får ett uppdrag.En försvunnen flicka.Ett låst rum.En skogsdunge. En lägenhet där något gått fruktansvärt fel. Men ganska snart förstår man att den svenska deckaren aldrig bara har handlat om mord. Mordet är ofta bara dörren in. Det verkligt intressanta finns bakom den. Där finns samhället. Där finns klasskillnaderna, ensamheten, kvinnovåldet, maktmissbruket, rasismen, byråkratin, tystnaden, det pol

Det finns epoker som vi gärna minns i efterhand. Folkhemstiden är en sådan. När Sverige berättar historien om sig självt handlar det ofta om rekordår, välfärd, trygghet och framtidstro. Om miljonprogram, sociala reformer och ett samhälle som steg för steg blev rikare, jämlikare och mer modernt. Och visst fanns allt det där. Men litteraturen har alltid haft en märklig förmåga att hitta det som skaver bakom fasaden. Den har ofta stått där med ficklampan riktad mot de mörka hörn

Svensk litteratur är speciell. Den har det där som gör att vi gång på gång återvänder till ensamheten, tvivlet och mörkret. Som om vi aldrig riktigt litar på lyckan. Som om vi alltid måste öppna dörren till det där rummet längst in – där människan sitter ensam med sina tankar. Och kanske är det därför vissa svenska romaner fortfarande känns så obehagligt moderna. Trots att de skrevs för över hundra år sedan. När jag läser Doktor Glas slås jag av hur lite människan egentligen