…tror jag

Morgonen är stilla, huset tyst. Jag sitter här med känslan av att veckan gått i ett enda andetag, allt det där som tränger sig på och fyller varje vaken timme.

Det har varit så mycket runt mig den senaste tiden att jag knappt hunnit tänka på att jag snart ska resa bort. Men nu, denna tidiga fredagsmorgon, börjar det sjunka in. Om några dagar lämnar jag allt det välbekanta för något nytt, något som väntar där borta utan att stressa på mig.

Jag vet att jag behöver det här. Inte som en flykt, utan som ett sätt att hitta tillbaka till rytmen – den långsamma, eftertänksamma, där man hinner känna efter vad som faktiskt betyder något.

Resan har redan börjat, tror jag. Inte på kartan, utan inuti.