Henrik Sjöfararen. Ett namn som nästan låter som en titel ur en gammal saga. Men han fanns på riktigt – en portugisisk prins som på 1400-talet stod vid Atlantens rand och blickade ut mot det okända. Han var inte själv någon sjöman, men han var den som fick andra att våga. Han byggde upp en hel rörelse kring upptäckarglädjen, en hunger efter att förstå vad som fanns bortom horisonten. Från hans centrum i Sagres skickades fartyg söderut längs Afrikas kust. Det var början på en

Vi gick längs floden i häromdagen, där vattnet glittrade som om någon strött ljus över ytan. Längs kajen satt en man med sitt staffli, en målare, klädd i keps och med en pensel som rörde sig långsamt över duken. Framför honom – Porto, med sina färger, sina nivåer, sitt liv. Han verkade inte måla det han såg exakt som det var. Istället målade han något av känslan. Lät himlen bli lite blåare, taken lite varmare, floden lite lugnare. Jag stod en stund och såg på, och tänkte att

Porto är en stad som binds samman av sina broar. Sju stycken lär det finnas, men det är framför allt en som fångar blicken – Dom Luís I-bron, med sin stålkonstruktion som spänner sig mellan flodens båda sidor som en båge av tid. Den är både vacker och vardaglig. Här går människor sida vid sida med spårvagnar och bilar, med vinden i håret och utsikten under fötterna. Jag stod där igår och såg ut över floden Douro, och tänkte att broar alltid handlar om samma sak – att ta sig ö

Det finns något stillsamt över portvin. Det påminner om tid. Om tålamodet som krävs för att något ska mogna, djupna, hitta sin karaktär. I går satt vi på en av stadens klassiska portvinshus längs Dourofloden. Glasen framför oss skimrade i olika nyanser – från rubinrött till bärnsten. Guiden berättade om hur vinet lagras, blandas, väntas på. Hur allt handlar om balans, om att låta naturen och tiden göra sitt. Jag tänkte på hur sällan vi själva gör just det – väntar in oss själ

Första morgonen i Porto. Ljuset är annorlunda här – ett slags milt guld som glider över floden Douro och letar sig in mellan de pastellfärgade fasaderna. Jag sitter vid ett fönster, frukosttid, kaffet är starkt och doften bär något av salt, kakel och historia. Staden vaknar långsamt. Ett lokalt sorl, kyrkklockor, en båt som glider fram under bron Dom Luís I. Jag ser inte floden, jag ser inte bron - men jag känner. Porto. Namnet som gav landet sitt namn. En stad byggd på hand

Jag tillbringar morgonen med att förkovra mig i Portugals sjöfartshistoria. Kanske är det för att jag själv är på väg dit snart, eller för att något i mig alltid dragits till de människor som inte stannade kvar när horisonten började glöda. Jag läser om Vasco da Gama som rundade Godahoppsudden, om Magellan som seglade ut med tron att jorden gick att omfamna, och om Henrik Sjöfararen som trots sitt namn sällan lämnade land men vars nyfikenhet öppnade världen. Portugal på 1400-

Morgonen är stilla, huset tyst. Jag sitter här med känslan av att veckan gått i ett enda andetag, allt det där som tränger sig på och fyller varje vaken timme. Det har varit så mycket runt mig den senaste tiden att jag knappt hunnit tänka på att jag snart ska resa bort. Men nu, denna tidiga fredagsmorgon, börjar det sjunka in. Om några dagar lämnar jag allt det välbekanta för något nytt, något som väntar där borta utan att stressa på mig. Jag vet att jag behöver det här. Inte

Det är torsdag kväll. Jag sitter med anteckningsboken uppslagen och känner hur något inom mig redan har börjat röra på sig. Tankarna drar åt sydväst – mot ljus, ljud, och dofter jag ännu inte mött men som jag anar kommer stanna kvar länge. Jag läser, lyssnar, letar. Låter mig inspireras av andras berättelser, av språk jag inte riktigt förstår men ändå känner igen. Det är något med tonen, med rytmen, som väcker något i mig. Jag ser fram emot dagarna som väntar. Inte bara för p

Det är torsdag kväll och mörkret har lagt sig som ett mjukt täcke över huset. En svag ton av regn hörs mot rutan, och på bordet står en kopp som långsamt kallnar medan jag läser. Orden i boken har en annan rytm – långsammare, mer eftertänksam, som om varje mening visste något om världen som vi andra glömt. Jag läser om havet. Om gator där tiden går i ett annat tempo. Om människor som bär sina drömmar tyst, nästan blygt, men med en envishet som rör vid något djupt mänskligt. J