True Love Travels on a Gravel Road

Jag lyssnar på True Love Travels on a Gravel Road med Nick Lowe. Det äreftermiddag här, eller förmiddag kanske, beroende på var du befinner dig. Men här är det precis nu som låten rullar ut ur högtalarna, och något händer. Den har ett sånt där sällsynt lugn över sig. Den där rösten som inte ropar, men som ändå når långt in. Det är samma låt som Elvis gjorde till något nästan heligt. Men Nick Lowe gör den till något helt annat. Något nära. Som att han lutar sig fram över ett bord och berättar för dig, bara för dig, hur det är.

Det är en av mina favoritlåtar. Inte bara för att Elvis sjöng den. Utan för vad den säger. För känslan av grusväg under fötterna. För hur den berättar om en kärlek som inte promenerar i medvind. Det är inte blomblad och solsken det här. Det är damm i ögonen, snedställda dörrar, och ett hjärta som fortsätter ändå. Texten viskar att det finns en kärlek som inte kräver putsade ytor eller guldpläterade löften. Bara två människor som fortsätter gå, tillsammans, trots allt.

Dallas Frazier skrev den. Tillsammans med A.L. "Doodle" Owens. De visste vad de gjorde. Det där gospel-aktiga i melodin. Den där rytmen som är både mjuk och tung. Jag läste att Nick Lowe hörde låten första gången på ett samlingsalbum som följde med Peter Guralnicks bok Sweet Soul Music. Han sa att han älskade titeln, och det märks. Han gör den inte storslagen, inte bombastisk – han gör den öm. Nästan ömtålig.

Jag tror det är därför jag fastnar för den gång på gång. Den är som en lågmäld bön för det som håller oss samman. För det som är trasigt men villigt. För det som inte är perfekt men sant.

Och varje gång jag hör den tänker jag att kanske är det just så det är. Att sann kärlek faktiskt färdas på en grusväg. Där det skumpar och dammar, där det gör ont ibland, men där varje steg ändå betyder något. Och när jag hör Nick Lowes röst, just nu, mitt i dagen eller natten, känns det som att någon äntligen satt ord på det. På allt det där vi går igenom. Tillsammans.