Tummen upp för livet

I helgen var Leon hemma hos oss.

Jag älskar de där helgerna. Huset får en annan rytm. Ljuden förändras. Skratten kommer snabbare. Små fötter mot golvet. En röst som ropar "morfar!" med full självklarhet, som om det är världens viktigaste ord.

Nu sitter jag här långt bort och tänker på honom i denna stund.

På hur han ser världen.

För han ser den inte som jag gör. Inte med kalender, ansvar, deadlines och allt det där som vi vuxna fyller våra dagar med. Han ser möjligheter. Lek. Upptäckter. Ett vanligt ögonblick som något stort.

Och så den där tummen upp.

Så självklar. Så tydlig. Som om livet egentligen är ganska enkelt: Antingen är det bra – eller så gör vi det bra. Hans blick, lite sned, lite busig. Och så orden:

"Snyggt jobbat, morfar."

Det är märkligt hur några enkla ord kan landa så djupt.

Han menar det. Helt utan filter. Helt utan ironi. Bara uppmuntran. Bara närvaro. Som om han redan förstått något vi andra ibland glömmer – att det räcker att försöka. Att det räcker att vara med. Att det räcker att dela stunden.

När han sitter där med filten runt sig, trygg och samtidigt redo för världen, tänker jag att det är vi som lär honom saker, men kanske är det tvärtom.

Kanske är det han som lär mig.

Att ge fler tummar upp.

Att säga "snyggt jobbat" oftare.

Att se världen lite enklare, lite öppnare.

Och just nu, när jag tänker på honom, känner jag en varm tacksamhet.

Tummen upp, Leon.

Du gör världen större – och samtidigt enklare.