Underbara juletid

Juldagen är för mig djupt stillsam.

Som om världen drar efter andan och säger: nu räcker det. Nu får det vara nog.

Efter allt det där som byggts upp – veckor av förväntan, dofter, listor, planering, minnen – kommer denna dag och lägger handen på axeln.

Gårdagen blev precis så som man hoppas att en julafton ska vara.

I Diseröd fick vi en julafton som rymde allt det där viktiga: värme, skratt, närvaro, mat lagad med omsorg och samtal som fick ta den tid de behövde.

Inget uppjagat. Inget tillrättalagt. Bara äkta.

I Sverige firar vi julen på julafton.

Det är egentligen lite märkligt – och samtidigt väldigt typiskt oss.

Traditionen har rötter långt tillbaka, både i den gamla nordiska sedvänjan där dygnet började vid solnedgången och i kyrkans sätt att räkna helgdagar från aftonen före.

När mörkret föll, då började högtiden.

Och någonstans där fastnade vi. Vi samlades kvällen innan, åt, sjöng, gav gåvor och gjorde julafton till julens stora centrum.

Men ser man sig ut i den stora världen är det annorlunda.

Där är det juldagen som gäller.

Det är då man samlas, firar, går i kyrkan, äter tillsammans.

Den 25 december – dagen då Jesu födelse högtidlighålls – är själva hjärtat i firandet.

Kanske är det just därför juldagen känns så viktig för mig.

Den är efterklangen.

När allt det svenska julaftonsmyllret har lagt sig och man plötsligt står där med en dag som inte kräver något av en.

Juldagen är dagen då man känner efter: vad var det egentligen vi firade?

För mig betyder den tacksamhet.

En stilla glädje över att få vara där man är, med dem man har.

Att inget behöver presteras. Att det inte finns någon stämning att skapa – bara möjlighet till vila.

Det är en dag för långsam frukost, för promenader utan mål, för kaffekoppar som får kallna medan samtalet fortsätter.

En dag då tiden inte jagar, utan går bredvid.

Och kanske är det så det ska vara.

Julafton som hjärtslag.

Juldagen som andetag.

God juldag.