Några meter över marken

I går gjorde vi något som fick världen att gunga – bokstavligen.

Det är onsdag morgon nu när jag skriver det här. Ljuset letar sig in, kroppen är lite mör i muskler jag inte visste att jag använde, och jag tänker tillbaka på gårdagen med ett leende.

Att sätta sig upp på en kamel är inte bara en turistaktivitet. Det är ett litet kliv ur sin egen bekvämlighet. Först den där tvekan när djuret reser sig – fram, bak, upp – och man undrar om man verkligen har full kontroll. Sedan infinner sig rytmen. Den långsamma, gungande rörelsen. Nästan som en puls.

Vi red genom palmer och grönska under en himmel som var så blå att den nästan kändes overklig. Marken var fylld av liv – små blommor, gröna blad, detaljer som annars hade passerat obemärkta. Perspektivet förändras när man kommer upp en bit från marken. Man ser längre. Man tänker längre.

Och det slog mig hur mycket av livet som handlar om att hålla balansen. I arbete. I relationer. I skapande. Man tror att man måste styra allt själv, kontrollera varje steg. Men ibland är det någon annan – eller något annat – som bär en framåt.

En kamel går i sin egen takt. Den stressar inte. Den förklarar sig inte. Den bara fortsätter.

Kanske är det just det som är det tänkvärda.

Vi lever i en tid där allt ska gå fort. Där vi mäter framgång i tempo och synlighet. Men där, i den långsamma rytmen genom landskapet, blev det tydligt att riktning är viktigare än hastighet.

I dag är det onsdag. En helt vanlig dag i kalendern.

Men jag bär med mig känslan från i går – att ibland behöver man komma upp en bit för att förstå vad som verkligen är viktigt.

Och kanske är det så med äventyr.

De förändrar inte alltid livet.

Men de förändrar blicken.