Vissa människor lämnar aldrig riktigt
Söndag.
Huset är stilla. Anette arbetar och jag sitter ensam i biblioteket medan Brandy Clarks Buried fyller rummet.
Det är en sådan sång som inte bara spelas i bakgrunden. Den sätter sig bredvid en.
I texten räknar hon upp allt hon skulle kunna göra om kärleken tog slut. Resa till Paris. Dricka vin. Dansa med någon annan. Läsa böcker, måla allting blått, träffa en ny människa och kanske till och med gifta sig.
Hon skulle kunna fylla livet med så mycket nytt att ingen längre anade vad som en gång funnits där.
Men längst inne finns en annan sanning:
I’ll love you ’til I’m buried.
Jag tänker på hur mycket av våra liv som fungerar så.
Vi går vidare. Vi arbetar, planerar och löser det som behöver lösas. Vi undervisar, tränar, skriver böcker, hjälper våra föräldrar och försöker finnas där för barn och barnbarn. Vi blir sjuka men fortsätter ändå. Vi fyller kalendern och säger att nästa vecka förhoppningsvis blir lite lugnare.
Men under allt det där bär vi människor med oss.
Några finns alldeles nära. Några har försvunnit ur våra liv. Någon återvänder efter nästan femtio år och påminner oss om att tiden kan gå utan att allt går förlorat. Andra finns kvar i ett fotografi, ett minne eller i en sång som plötsligt öppnar en dörr vi trodde var stängd.
Jag tror inte att det är alltid meningen att vi ska glömma.
Kanske handlar det inte om att komma över allting, utan om att lära sig leva med det som fortfarande betyder något. Att låta kärleken byta form och plats, utan att förneka att den finns kvar.
Brandy Clark sjunger vidare.
Utanför väntar hösten. I morgon börjar ännu en arbetsvecka. Nya lektioner, nya samtal och nya saker som behöver ordnas.
Men just nu är det söndag.
Och jag sitter kvar en stund och tänker på alla dem jag bär med mig – de som går bredvid mig och de som lever vidare någonstans inom mig.
Vissa människor lämnar aldrig riktigt.
De blir en del av den man är.