West Yellowstone -där sommaren blommade i gamla kängor

Vi bodde där tidigare i sommar, i den lilla staden West Yellowstone – en plats så vacker i sin enkelhet att jag fortfarande tänker på den när kvällarna blir stilla här hemma. Den ligger precis vid gränsen till Yellowstone National Park, och för många är den bara en port in till något större. Men för mig blev det tvärtom. Det var i staden själv något hände.

Den första morgonen vaknade vi till klar fjälluft och ett ljus som fick hela omgivningen att skimra. Vi gick längs trottoaren, förbi träbyggnader med flaggspel och små skyltar med handmålade bokstäver. Och där – längs hela husväggen på ett hörn – stod en rad gamla, leriga arbetskängor. Fulla med jord. Överfulla med blommor. Sommarblommor i alla färger. Röd petunia, vit begonia, rosa nejlikor. Allt i dessa nötta, en gång kanske älskade skor, nu återanvända som krukor. Vackrare än alla prydnadskrattor i världen.

Det var något djupt rörande med den synen. Ett slags lågmält motstånd mot slit-och-släng. Ett tecken på omtanke, humor – och en slags stillsam kreativitet som inte behövde skylta med sig själv. Precis så var hela staden.

West Yellowstone har inga pampiga avenyer. Men den har stora himlar, långa skuggor och de där svala vindarna som får löv att prassla tyst i väntan på kväll. Det är en stad där man dricker morgonkaffet med utsikt över trädtoppar, där man kan höra ett lok långt borta eller ett barn som skrattar från en veranda. Där man köper en glass och står kvar lite längre än man behöver, bara för att njuta av värmen mot huden.

Vi såg rådjur smyga mellan trädgårdarna i skymningen. Vi hörde hur någon spelade gitarr inne från ett öppet fönster. Och vi kände – på riktigt – att vi var på rätt plats.

West Yellowstone. En plats där gamla kängor får nytt liv. Där det vackra bor i det oväntade. Och där sommaren slog rot i hjärtat.