Året är 1971

Den 2 november föds min bror Ronny. På bilden sitter han i vår pappas knä och jag sitter bredvid – en ny människa i en värld som just då var i uppror, men som för vår familj kändes stilla och trygg. I det ögonblicket fick jag inte bara en bror, utan en vän för livet. En följeslagare genom barndomens lekar, genom hemligheter och skratt, genom de där osynliga trådarna som binder samman två liv på ett sätt man aldrig riktigt kan förklara.

Vi var små när allt började. Världen var begränsad till huset i Håmule, gårdsplanen, skogen bakom ladan och vägen ner till postlådan. Fantasin var oändlig. Våra låtsaskamrater Lally och Ballty fanns alltid där, lika verkliga som någon annan, och musiken fyllde våra dagar långt innan vi förstod vad texterna betydde. Året 1971 blev ett märkesår för musiken – Led Zeppelin gav världen Stairway to Heaven, Marvin Gaye ställde frågan What’s Going On och John Lennon drömde om en bättre värld i Imagine. Frank Zappa stod på scen i Montreux när casinot brann, och ur den händelsen skulle Deep Purple skriva Smoke on the Water.

Det var ljudet av en tid som kokade, där allt tycktes möjligt.

Samtidigt fortsatte världen att röra sig i andra riktningar. Richard Nixon bröt kopplingen mellan dollarn och guldet och förändrade den ekonomiska kartan. Bangladesh blev en självständig nation efter en blodig kamp. I Sverige utkämpades almstriden i Kungsträdgården, Stellan Bengtsson blev världsmästare i bordtennis och Gösta “Fåglum” Pettersson cyklade hem segern i Giro d’Italia. I biografernas mörker mötte publiken både Utvandrarna och Emil i Lönneberga för första gången.

Men allt det där var långt borta. I vår värld fanns inga rubriker, inga revolutioner. Bara trygghet. Någonstans i Dalsland började två bröder växa upp i en tid som doftade regn mot jord, nyklippt gräs och våta galonkläder. Världen var liten, men full av möjligheter.

När jag tänker på det nu, känns det som om just det var poängen med allt. 1971 var ett år då världen förändrades, men i Håmule började något som skulle bestå. Mitt i ett år av oro, rörelse och förvandling växte det fram något stilla och starkt – ett syskonband som inte behövde ord, bara närvaro.

Det är kanske just det som gör att jag alltid återvänder till den där bilden av vår pappa med Ronny i famnen och jag bredvid. För bakom allt som hände i världen det året, fanns en början. En början som fortfarande pågår.