Det var i slutet av 90-talet. Ett slitet gym på campus vid Mercer University i Macon. Inte särskilt stort. Inte särskilt modernt, men det var där vi var. Varje dag. Samma tider. Samma rutiner. Och så – klockan fem. Det var som att någon vred upp volymen i rummet. Inte på musiken. På ambitionen. Hon hette Michelle. Varje dag klev hon in genom dörrarna och varje dag hände samma sak. Plötsligt lyfte alla lite tyngre. Sprang lite snabbare. Sträckte på sig lite mer. Det var inget