Det är torsdag morgon i Killarney. Jag sitter upp i sängen med ryggen mot huvudgaveln och ser ut genom fönstret. Gatan utanför har redan vaknat. Bilar rullar förbi, människor är på väg till jobbet, några turister drar sina resväskor över trottoaren. Staden har börjat sin dag, medan jag fortfarande befinner mig i den där stilla morgontimmen som jag tycker så mycket om. Kaffekoppen står bredvid mig. Och jag låter tankarna vandra tillbaka till gårdagen. Vi körde Ring of Kerry. E

I går kväll stod jag och såg solen gå ner över Atlanten. Havet låg nästan stilla. Himlen skiftade från blått till guld och längst ute vid horisonten försvann solen långsamt bakom havet. Det var en sådan där stund då man inte känner något behov av att prata. Man bara står kvar och låter platsen göra sitt. Det var då jag kom att tänka på hur viktigt det har blivit för mig att vara på väg. Inte bara på en resa. Utan i livet. De senaste dagarna har vi tagit oss genom ett Irland s

Man vet aldrig när det händer. Det där oväntade. Ögonblicket som inte finns med i resplanen, som inte går att boka i förväg och som ingen reseguide kan lova. Stunden som plötsligt förändrar allt och blir den man kommer att minnas långt efter att väskorna har packats upp och vardagen tagit vid igen. I dag hade vi kört långt. Många mil, många kurvor och många intryck. Vi hade stannat och blickat ut över den vackra Dinglebukten, låtit ögonen vila i allt det storslagna. Ändå var

När vi färdas genom det irländska landskapet är det först skönheten som fångar blicken. De gröna kullarna, bergen som försvinner upp i molnen, fåren på sluttningarna och de smala vägarna som slingrar sig mellan låga stenmurar. Men efter några dagar börjar jag se något mer. Ruinerna efter hus där ingen längre bor. Kyrkogårdarna med sina vittrade kors. De stora godsen med sina parker, murar och pampiga byggnader. Små åkrar som verkar ha kämpats fram ur stenig jord. Vägar som le

När vi landade i Dublin möttes vi av en levande huvudstad. Gator fyllda av människor, historiska byggnader, pubar där musiken sipprade ut genom de öppna dörrarna och en stad som bär sin historia med självklarhet. Vi promenerade längs Liffey, korsade Ha'penny Bridge och avslutade kvällen på en pub där sorlet nästan blev en del av musiken. Dublin gjorde precis det en huvudstad ska göra. Den välkomnade oss. Men det var när vi lämnade den som resan började förändras. Galway blev

Det finns platser man längtar till utan att riktigt veta varför. För mig började den längtan inte med ett fotografi, inte med en resebroschyr och inte med någon berättelse från någon som varit här. Den började med en låt. När Ulf Lundells "Connemara" kom i mitten av 1990-talet satte den sig i mig på ett sätt som få andra låtar gjort. Jag visste egentligen ingenting om den där delen av Irland. Jag hade aldrig sett landskapet. Ändå kändes det som om jag förstod precis vad han f

Det är morgon i Galway. Jag vaknar till ljudet av måsar och den friska luften som letar sig in från havet. Om en stund ska vi ge oss ut igen, men först vill jag bara ta in den här staden. Vi promenerar längs strandpromenaden och blickar ut över Atlanten. Långt där ute, nästan som en skugga i horisonten, ligger Aranöarna. Det känns så imponerande att stå här. Inte för att det är Europas absoluta västligaste punkt – det är det inte – men här känns det ändå som om kontinenten t

Det är söndag morgon i Dublin. Staden håller precis på att vakna och om en liten stund lämnar vi den bakom oss. Nästa mål är Galway, på Irlands västkust. Men först ska vi hitta ett litet café, slå oss ner och äta en ordentlig irländsk frukost innan vi ger oss ut på vägarna. Andra morgonen på en resa känns alltid lite speciell. Den första handlar mest om att komma fram. Att hitta rätt. Att landa. Den andra börjar man känna platsen. Gårdagen blev precis så där innehållsrik som

Det är tidig morgon. Väskorna är packade. Kaffet är urdrucket. Om en stund går bilen mot flygplatsen. Jag tycker om den här känslan. Inte stressen som ibland hör resandet till, utan det där speciella mellanrummet. Man är inte riktigt hemma längre, men inte framme heller. Resan har redan börjat, trots att flyget fortfarande står kvar på marken. Det är en känsla jag aldrig riktigt tröttnar på. Varje resa börjar långt innan man kliver ombord på ett flygplan. Den börjar när man ö

Det är morgon. Jag sitter med kaffekoppen och bläddrar planlöst bland några semesterbilder. Det slår mig hur lika de är. Blå himmel. Vackra vyer. Leenden. God mat. Solnedgångar. Vi fotograferar nästan alltid höjdpunkterna. Och det är inget fel i det. Men det får mig att tänka på allt det där som aldrig fastnar på en bild. Ingen fotograferar den första stilla koppen kaffe på morgonen. Ingen lägger ut en bild när man sitter tyst och bara tittar ut genom ett fönster. Ingen tar f