Det fanns en tid då ett fotografi faktiskt kostade något. Inte särskilt mycket kanske, men tillräckligt för att man skulle tänka efter innan man tryckte av. I kameran satt en filmrulle med 24 eller 36 bilder. Det var allt. När de var slut var de slut. Jag minns känslan av att titta på den lilla räknaren på kameran. 31. 32. 33. Tre bilder kvar. Då fotograferade man inte maten från fyra olika vinklar. Man tog inte tjugo bilder av samma solnedgång för att sedan välja den bästa o

Det är kanske ett av våra vanligaste avsked. Två små ord som kan betyda nästa vecka – eller aldrig mer. ”Vi hörs.” Vi säger det när vi skiljs åt. I dörröppningar, på parkeringsplatser och i slutet av telefonsamtal. Ibland säger vi det samtidigt som vi redan är på väg åt varsitt håll. Det låter som ett löfte. Ändå är det sällan någon som bestämmer när. Ibland hörs man redan nästa dag. Ett meddelande, en bild eller en fråga som fortsätter där det senaste samtalet slutade. Då va

Jag sitter på Stadshotellet i Frövi. Här har jag bott många gånger genom åren. Egentligen skulle jag ha bott i Lindesberg, där jag också tillbringar den här helgen, men den här gången blev det Frövi. På något sätt känns det ändå välbekant att vara tillbaka. Anledningen till att jag är här är den årliga riksfortbildningen i Lindesberg. En helg som blivit något av en tradition och som innehåller mycket av det jag tycker om med judon. Självklart handlar dagarna om att få nya kun

Telefonen blev kvar hemma. Det låter nästan som en obetydlig detalj. En apparat som stod där den stod, med sin sladd och sin ringsignal. Men ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att den där sladden också satte en gräns. Telefonen nådde en bit genom huset. Sedan tog det slut. Resten av världen fick vänta tills man kom hem. Jag tillhör generationen som har levt på båda sidor om den förändringen. Jag minns hur självklart det var att människor inte alltid gick att f

Det finns ord som nästan känns som en kopp kaffe framför en stilla sjö. Vederkvickelse är ett av dem. Jag kan inte minnas när jag senast hörde någon använda det. Ändå tycker jag att det beskriver något som vi alla längtar efter. Vi pratar ofta om att vila, om återhämtning och om att ladda batterierna. Men vederkvickelse är mer än så. Det handlar inte bara om att bli mindre trött. Det handlar om att få nytt liv. En promenad genom skogen där tankarna faller på plats. En bok som

Jag minns inte att vi pratade särskilt mycket om tillgänglighet förr. Kanske just därför att den inte var någon fråga. När arbetsdagen var slut gick man hem. Visst kunde man fortsätta tänka på jobbet. Man kunde ligga vaken och fundera på något som blivit fel, komma på en lösning medan man diskade eller plötsligt minnas något man glömt att göra, men jobbet kunde inte nå en. Inte på samma sätt. Telefonen låg inte i fickan och vibrerade. Inkorgen följde inte med till köksbordet.

”Kom hem när det är mat.” Det var en ganska kort instruktion för att släppa ut ett barn i världen. Ändå rymde den en stor del av min uppväxt. När jag tänker tillbaka på barndomen är det ibland de mest självklara sakerna som känns märkligast. Som att vi kunde ta våra cyklar och försvinna en hel eftermiddag utan att någon vuxen visste exakt var vi befann oss. De visste kanske vem vi skulle till. Åtminstone vem vi hade tänkt gå till när vi stängde dörren. Sedan kunde den kompise

Det är morgon och jag sitter och tänker på gårdagskvällen. På judoträningen. På mattan. På människorna som var där. Det är lätt att beskriva en träning genom det som faktiskt händer. Någon nöter en teknik. Någon försöker hitta rätt ingång i ett kast. Någon blir trött. Någon skrattar. Någon får till det där som inte fungerade veckan innan. Men ibland är det någonting annat jag ser. Tillhörigheten. På bilden från gårdagen står min son Eric på mattan. Bredvid honom tränar andra

Ibland behövs det inte mer än en gitarr, några välbekanta toner och någon man tycker om för att en helt vanlig onsdag ska få ett ovanligt fint slut. Den här onsdagen närmar sig sitt slut. Det har varit en sådan där dag som innehållit det mesta. Jobb, människor, samtal, saker som ska hinnas med och sedan kvällens judoträning. När man väl kommer hem efter sådana dagar brukar kroppen redan ha börjat tala om att det snart är dags att stänga ner. Men så blev det inte riktigt ikväl

Vissa människor behöver bara komma in genom dörren, så förändras hela stämningen. Man märker det direkt. Samtalen ändrar riktning. Blickar söker sig dit. Energin i rummet skiftar. Det är nästan som om någon vridit på en osynlig knapp. Det fascinerande är att det inte alltid handlar om den som pratar mest. Tvärtom. Många av de människor som har starkast närvaro är inte alls de som tar störst plats. De bara... finns där. Och alla märker det. Vi brukar kalla det karisma. Men vad