Det finns en tanke som återkommer i många olika former: att det vi gör kommer tillbaka till oss. Jag vet inte om livet fungerar så enkelt. Den som är vänlig får inte alltid vänlighet tillbaka. Den som gör sitt bästa kan ändå råka ut för sådant som känns både orättvist och svårt att förstå. Världen fördelar inte alltid belöningar efter förtjänst, men våra handlingar stannar sällan bara hos oss själva. Ett vänligt ord kan göra en tung dag lite lättare för någon annan. Ett löfte

Jag har dränkt mig i Lord Byrons poesi den senaste tiden. Ju mer jag läser om honom, desto mer slås jag av att hans liv nästan verkar ha varit en av hans egna dikter: passionerat, storslaget och fullt av dramatik. Byron var poet, aristokrat och sin tids stora superstjärna. När Childe Harold’s Pilgrimage kom ut blev han berömd nästan över en natt. Han fångade något hos människorna omkring sig: den rastlöse, känslige mannen som längtade efter mer än ett välordnat liv. Folk läst

Det finns människor som har en särskild förmåga att få andra att orka lite till. De lyssnar. De ställer upp. De svarar när telefonen ringer och säger: ”Självklart, det ordnar sig.” De märker när någon annan behöver stöd och försöker finnas där, även när deras egen energi redan börjar ta slut. Det fina med sådana människor är lätt att se. Det svåra är att upptäcka vad det kostar dem. För den som alltid verkar stark får sällan frågan hur det egentligen är. Omgivningen vänjer si

Jag har tänkt på hur ofta vi säger att vi ska göra saker senare. Vi ska ringa när veckan har lugnat sig. Läsa den där boken när allt annat är gjort. Hälsa på någon när det passar bättre. Ta den där promenaden när vi har mer tid. Och så fortsätter dagarna. Kalendern fylls, kaffet kallnar och det som kändes viktigt får vänta ännu en gång. Det är sällan för att vi inte bryr oss. Ofta är det bara så vardagen fungerar. Den tar plats. Den behöver vår uppmärksamhet. Och plötsligt ha

Vi fick fler val för att bli friare. Ändå står vi där ibland, mitt i all denna frihet, och har svårt att bestämma oss. När jag växte upp fanns det två TV-kanaler. Om något stort visades på kvällen hade nästan alla sett samma program. Dagen efter pratade man om det i skolan, på jobbet eller vid köksbordet. I dag kan vi välja mellan tusentals filmer och serier. Och ändå händer det att vi bläddrar runt i tjugo minuter, suckar och säger: – Det finns ju ingenting att se. På kafé b

Det börjar ofta när man öppnar tvättmaskinen. Där ligger den. En strumpa. Ensam. Man tittar ner i trumman en gång till, som om den andra kanske bara gömt sig bakom en tröja. Man skakar ur tvätten. Kollar bland handdukarna. Kanske till och med bakom maskinen, fast man redan vet att det inte är där. Men den är borta. Det är vardagens minsta mysterium. Inte särskilt viktigt, egentligen. Ändå kan den där ensamma strumpan bli liggande på tvättbänken i flera dagar. Som om vi väntar

Det är speciellt med den första munnen med kaffe på morgonen. Den kommer ofta innan dagen riktigt har börjat. Innan mejlen, mötena, lektionerna och allt det där som väntar har hunnit göra sig påmint. Kaffet är varmt mellan händerna och huset är fortfarande tyst. Kanske har man inte ens vaknat helt. Ändå vet kroppen vad som gäller: först kaffe. Jag har tänkt på hur många sådana små ritualer vi har. Saker vi gör nästan utan att reflektera över dem, men som hjälper oss att hitta

Ibland finns det en plats i livet som inte behöver någon förklaring. Man vet bara att man ska dit. För mig har det varit Tommys udde. I dag tillbringade jag förmiddagen där. Hösten låg över träden i gult och rostbrunt. Vattnet var stilla, och på sina ställen vilade en tunn dimma över ytan. Solen letade sig mellan grenarna. Allt var så vackert att det nästan kändes orättvist att en plats med så många tunga minnen kunde se så lugn ut. Men det är väl så med platser. De bär inte

Det är tidig lördagsmorgon och jag har slagit mig ner för mitt skrivpass. Kaffet står bredvid mig och huset är fortfarande ganska tyst. Jag hade tänkt ägna en stund åt orden innan dagen drar i gång. Så kommer ett meddelande om att dagens planer behöver justeras. Det är tävlingsdag, och när någon fått förhinder blir det lite färre ledare än vi hade räknat med. Sådant händer, särskilt i en ideell verksamhet där mycket bygger på att människor hjälps åt när de har möjlighet. Jag

Det finns alltid en som bara skulle ta ett glas. Det är nästan en naturlag. Någon säger det redan på vägen dit, med en sådan där övertygelse som bara människor som snart ska bryta sitt eget löfte kan ha. "Jag ska inte bli sen i kväll. Bara ett glas." Sedan sitter samma person kvar tre timmar senare och säger att det ändå är fredag, att man måste leva lite också och att det faktiskt vore oartigt att gå just nu när samtalet äntligen kommit igång. Afterwork är en märklig mänskli