Det är sent. Eller tidigt. En sådan där timme då världen inte kräver någonting av en, men heller inte erbjuder några svar. Jag lyssnar på The Partisan  igen. Inte för första gången. Men på ett annat sätt. Det är ingen låt man sätter på för att höja stämningen. Den vill inte bli använd. Den kräver att man sitter kvar. “When they poured across the border I was cautioned to surrender” Redan där vet man. Det här är inte en berättelse om hjältar. Det är en berättelse om människor

Vi är en vecka in i februari nu. Och vintern visar inga tecken på att ge sig. Det snöar. Det blåser. Kylan går rakt igenom jackan, genom lager av ull och bomull. Som om den inte ens försöker vara artig längre. Jag tänker på februari som något annat också. Inte bara en månad, utan ett tillstånd. Ett slags vänteläge mellan det som varit och det som ännu inte riktigt vågar börja. Förra året var februari kall, men alltid så älskvärd, i New York City . Den där kylan som biter men

Det finns låtar som låter enkla, som nästan låter som ett påstående. If it makes you happy. Som om det vore ett argument. Som om det vore tillräckligt. Men Sheryl Crow skrev aldrig en lycklig låt här. Hon skrev en ärlig. Jag har återvänt till den många gånger. Ofta utan att tänka på det. Den har bara funnits där. I bilen. I bakgrunden. Som ett slags lågmält sällskap. Och varje gång slår det mig hur skoningslös den är. För det är inte en låt om att välja rätt. Det är en låt om

Det mesta i livet avgörs inte i samtalen, utan i pauserna mellan dem. Det finns så mycket vi delar med ord och ändå är det sällan där det viktiga händer. Det händer i blicken som dröjer kvar lite för länge. I sms:et som aldrig skickas. I handen som nästan rör vid en annan, men stannar. Relationer byggs inte bara av det vi säger, utan av det vi märker. Av närvaro. Av lyhördhet. Av det där tysta som uppstår när två människor vågar vara kvar utan att fylla varje sekund. Vänskap

Jag är ingen vän av nyårslöften. De blir ofta en förhandling med framtiden. Istället väljer jag ett ord. Ett som får följa med – inte styra. I år är det närvaro . Inte som livsfilosofi i versaler, utan som ett sätt att stå kvar lite längrei det som redan pågår. Närvaro i vardagen. I morgonkaffet innan dagen tar fart. I promenaden utan hörlurar.I samtalet där jag inte samtidigt formulerar ett svar. Jag märker hur lätt det är att alltid vara på väg. Mot nästa punkt. Nästa sak s

Det finns dagar när viljan är starkare än kroppen och dagar när kroppen, helt utan dramatik, säger nej. Inte som en protest, mer som ett konstaterande. Jag har levt större delen av mitt liv i rörelse. I disciplin. I tron på att det alltid finns ett varv till, en repetition till, en träning till som löser det mesta. Judon har lärt mig att respektera gränser – men också att tänja dem. Att stå kvar, att falla rätt, att resa sig igen. Den balansen har alltid varit självklar för m

Det finns något nästan misstänkt i att inte vilja vidare direkt. Som om stillhet vore liktydigt med stagnation. Som om tvekan vore svaghet. Vi lever i en tid som älskar rörelse. Nya jobb. Nya relationer. Nya tankar. Alltid ett nästa steg, alltid ett ”sen”. Men ibland är det just där problemet börjar. När varje obehag ses som ett tecken på att man ska vidare – istället för djupare. Att stå kvar är inte detsamma som att ge upp. Det är heller inte lathet. Ofta är det raka motsat

När flera gitarrer står sida vid sida i ett rum händer något märkligt. Det är som att de kommunicerar med varandra, fast vi människor inte kan höra språket. Kanske är det bara en fantasi, men jag tror att varje gitarr bär på sina egna minnen, sitt eget eko av de toner som en gång spelats. Träet minns. Det minns när strängarna vibrerade av glädje, när rummet fylldes av skratt och sång. Det minns också de mörkare stunderna, då ackorden var trevande och tunga, men ändå bar på en

För mig var januari intensitet. Fokuserade dagar som gled över i sena kvällar. Ord som skulle landa rätt. Tankar som snurrade fortare än de hann sorteras. Det var en månad där mycket hände – men inte allt gick att ta in i stunden. Det är nu, när det blivit februari, som efterklangen kommer. Det som faktiskt blev kvar var inte stressen. Inte siffrorna. Inte tempot. Det som stannade var känslan av att något släppt taget – och något annat tog form. Jag har tänkt mycket på skilln

Det är den sista januari. En dag utan några löften, men som ändå vill bli sammanfattad. Januari 2026 blev en månad där mycket både avslutades och pågick samtidigt. Min fjärde bok släpptes. Ett arbete som tagit tid fick stå på egna ben. Samtidigt rullade vardagen vidare utan att ta någon särskild hänsyn. Försöken att räcka till inom ramar som inte alltid känns rimliga, men som ändå är där. Judon fortsatte också att vara en självklar del av januari. Träningarna, gemenskapen, ma