Blogg | Tommy Widekärr

Sök

Om vägen fram till Sista vykortet från Manhattan

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

för 13 timmar sedan

Om konsten att välja bort – i en tid som bara vill att vi ska välja mer

Det finns ett märkligt tryck i vår tid: att vi alltid ska vilja ha mer. Mer upplevelser, mer möjligheter, mer alternativ, mer att bocka av, mer att fylla dagarna med. Som om själva värdet av våra liv sitter i hur fulla våra kalendrar är, hur många val vi har, hur många dörrar som står på glänt samtidigt. Men det är tröttande, det där. Inte för att möjligheter är dåliga – utan för att våra liv inte är oändliga. Vi har bara en viss mängd tid, en viss mängd kraft, en viss mängd

för 3 dagar sedan

Att hålla i något Som inte längre bara är mitt

I veckan hände det. Jag fick ett exemplar av "Sista vykortet från Manhattan" i handen. Inte som fil. Inte som korrektur. Inte som ett dokument med gula markeringar, kommentarer i marginalen och meningar som fortfarande kunde strykas. Utan som bok. Det är en tyngd i det ögonblicket. Inte i gram, utan i tid. I alla kvällar som ligger inbakade mellan pärmarna. Alla tvivel. Alla omskrivningar. Alla gånger jag tänkt: är det här verkligen värt det? Att hålla den där boken i handen

för 3 dagar sedan

Brevets förbannelse

för 3 dagar sedan

De små ritualerna som håller oss kvar I livet

Det finns dagar då allt känns lite för stort. När världen lutar fel, när tankarna går i otakt, när man tappar tråden mitt i meningen. Såna dagar kan man lätt tro att man måste förändra allt. Göra om, börja om, rensa ut, bygga nytt. Men gång på gång upptäcker jag samma sak: Det är inte de stora besluten som bär oss. Det är de små ritualerna. De där återkommande, nästan osynliga handlingarna som följer oss genom livet som en mjuk rytm. Morgonkaffet i samma kopp. Den första prom

för 4 dagar sedan

Varför Manhattan – och varför inte (Bloggen om SIsta vykortet från Manhattan)

för 5 dagar sedan

50 kilometer i januari

Ett språng rakt ut ur mörkret. Ingen chans att bromsa. Ingen chans att väja. Allt gick för fort och för långsamt på samma gång. Smällen. En sekunds total tomhet. Sedan tystnad. Varningarna hade gått ut i god tid. SMHI, trafikmeddelanden, alla sa samma sak: blixthalka, extremt förrädiskt väglag. Jag visste det. Tog det på allvar. Det här var ingen ouppmärksam stund, inget slarv. Jag körde försiktigt på 80-vägen. Låg runt femtio. Vägen var glashal, blank som om någon dragit et

för 7 dagar sedan

Året är 1948

På bilden Jag och min far Willy och vår vän Dixie Den 14 januari föds min pappa. Vintern är sträng, men världen står inför något nytt. Andra världskriget är slut, men dess skugga ligger fortfarande tung över Europa. Samma år antas FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Staten Israel utropas. Berlin delas och luftbron håller staden vid liv. Det kalla kriget har ännu inte fått sitt namn, men fronterna håller redan på att dras upp. I Sverige är tiden annorlunda.Här bygg

14 jan.

Vi delar samma vägar, även när vi åker dem ensamma

Vägen hem slingrar sig genom ett vinterlandskap som fortfarande håller emot, trots att kylan är på väg att ge sig. Granarna står där, tunga av snö, som om de inte riktigt vill släppa taget än. Allt är dämpat. Ljuden. Tankarna. Tiden. Bilen rullar fram i ett lugnt tempo. Framför mig andra bakljus som försvinner in i det vita. Det är som att hela världen har sänkt rösten och kanske är det just då man hör sig själv lite tydligare. På radion pratas det om mildare luft som är på v

13 jan.