Det är lördag morgon den 13 december. Mitt luciatåg gick i torsdags. Ljuset, sångerna, stegen i korridorerna, den där särskilda koncentrationen hos alla som bär något större än sig själva för en stund. Nu är det tyst igen. Stolarna står där de ska, ljusstakarna är nedbrunna och fikat undanplockat. Kvar är bara efterklangen. Jag sitter och tänker tillbaka på alla luciatåg jag varit med och jobbat med genom åren. Det är många nu. Fler än jag först tror. Jag försöker minnas de o

Luften är speciell så här i mitten av december. Inte bara mörkret, inte bara kylan, utan en stillhet som lägger sig över dagarna som ett tunt lager frost. Det är som om året själv börjar dra sig tillbaka. Inte abrupt, inte dramatiskt – mer som en gammal vän som långsamt reser sig ur fåtöljen, stryker händerna över knäna och säger: nu börjar jag bli färdig. Jag märker det i hur ljuset faller. I hur kvällarna tystnar lite snabbare. I hur tankarna får en annan tyngd, som om d

Spotify Wrapped är fint. Inte siffrorna, inte topplistorna i sig, utan den där stilla bekräftelsen på att musiken faktiskt följt en genom året – i allt. Som en sorts dagbok man inte visste att man skrev. Och i år… ja, i år visade det sig att Vit Päls  följt mig närmare än någon annan. 528 minuter. Det är nästan komiskt. Men kanske också logiskt. För det är något med de där glittrande kavajerna och texterna som pendlar mellan lekfullt och oväntat fint. Back in päls  blev mitt

Det finns stunder i livet som smyger sig på. De gör ingen scen, de ropar inte, de markerar inte sin närvaro. De bara dyker upp – ofta mitt i något vanligt – och stannar kvar som en varm efterklang man inte riktigt kan skaka av sig. Som när man sitter i köket en tidig morgon och kaffet doftar som det alltid gjort, men man märker att man inte längre har bråttom. Eller när man säger nej till något utan att känna skuld. Eller när man står framför spegeln och inte letar fel, bara

Jag sitter här i morgonens stillhet och låter Gretchen Peters dra upp en filmduk framför mig. Det räcker med första raden – och jag är fast: "On a bus to St. Cloud, Minnesota I thought I saw you there With the snow falling down Around like a silent prayer" Det är nästan overkligt hur mycket känsla som ryms i fyra rader. En buss genom ett vinterlandskap, snön som ett stilla amen, och den där chocken när man tycker sig se någon man förlorat. Det går så snabbt. Ett ansikte i ett

Det finns meningar som aldrig blev avslutade. Ord som fastnade någonstans mellan hjärtat och munnen och aldrig hittade fram. Vissa tappades bort i brådskan, andra i modlösheten. Några sparade man för länge – tills de inte hade någon att landa hos längre. Vi bär alla på sådana ord. Tysta, små fragment av samtal som aldrig blev av. Kanske var det till en vän man tappade kontakten med. En släkting man tog för given. En kärlek som gled mellan fingrarna innan man förstod vad man h

Egentligen hade vi planerat att åka iväg den här helgen. Jag pratade om Fryken, lockades av tanken på en sväng till Mårbacka, och vi hade ytterligare några idéer som fladdrade förbi. Sådant som känns lätt att säga ja till i teorin, just innan kalendern påminner om att livet också behöver andrum. Och så bestämde vi oss för det enkla: att vara hemma. Det blev en helg av samtal som aldrig behövde avbrytas, av god mat utan brådska, av promenader i ett landskap som inte behöver im

Andra advent är annorlunda. Den kommer utan första advents högtidlighet och utan tredje advents brådska. Andra advent är mer som ett stilla andetag mitt i allt. Ett mellanrum där världen inte riktigt kräver något av mig. Ett ljus till som brinner, men utan att blinka för snabbt mot julen som närmar sig. Jag sitter här hemma, i värmen, och tänker på hur december alltid försöker rusa iväg. Men idag gör den inte det. Idag känns det som om tiden går lite långsammare, som om värld

Det händer långsamt, nästan omärkligt. Inte som ett ras, utan som ett stilla stråk av erosion. Orden blir färre. Meningarna kortare. Samtalen tunnare. Vi skickar symboler istället för känslor, reaktioner istället för resonemang, hastiga svar istället för verkliga tankar. Det är som om språket – vårt kanske viktigaste redskap för att förstå både oss själva och varandra – håller på att bli… mindre. Vi märker det när vi skriver. När vi pratar. När vi lyssnar. Språket har börjat

Det finns saker vi lämnar för att vi måste och så finns det saker vi lämnar för att vi äntligen vågar. I början märker man ofta bara tomheten. Den där märkliga känslan av att något saknas, även om det man lämnat egentligen gjorde en trött, tyngd eller liten. Det är som att kroppen först saknar vanan – inte personen, inte platsen, inte drömmen. Bara vanan av att bära det. Och ändå kommer det en punkt då man känner en sorts lättnad som inte ropar. Den är inte triumfatorisk, den