När allt började – och fortfarande fortsätter

Det var i slutet av 90-talet. Ett slitet gym på campus vid Mercer University i Macon.

Inte särskilt stort. Inte särskilt modernt, men det var där vi var. Varje dag. Samma tider. Samma rutiner.

Och så – klockan fem.

Det var som att någon vred upp volymen i rummet. Inte på musiken. På ambitionen.

Hon hette Michelle.

Varje dag klev hon in genom dörrarna och varje dag hände samma sak. Plötsligt lyfte alla lite tyngre. Sprang lite snabbare. Sträckte på sig lite mer.

Det var inget vi pratade om, men alla visste.

Det var där, mitt i svetten, skratten och den där märkliga energin som bara uppstår i ett rum fullt av människor som vill bli något mer – som en tanke föddes.

En historia.

Den fick senare ett namn: Michelletimman.

Men då var det bara en känsla. En idé som inte riktigt gick att släppa. Något som stannade kvar, långt efter att vikterna lagts tillbaka och lamporna släckts.

Åren gick.

Livet tog andra vägar. Musiken. Jobbet. Familjen. Resorna.

Men den där historien fanns kvar. Som en påminnelse om att vissa saker inte försvinner – de väntar.

Det var först våren 2018 som jag bestämde mig att det var dags att göra verklighet av den där känslan. Att skriva den.

Två år senare, 2020, kom boken ut.

Och den blev – för mig – en stor framgång. Inte bara i hur den togs emot, utan i vad den betydde.

För ibland handlar det inte om hur många som läser, utan om att man faktiskt gjorde det.

Att man gick tillbaka till något som en gång började som en viskning i ett gym i Georgia – och gav det en röst.

De här gamla bilderna från slutet av 90-talet väcker förstås mycket.

Minnen. Ansikten. En annan version av mig själv.

Men det jag tänker mest på är något annat.

Att det som hände där – då – fortfarande påverkar mig idag.

I dubbel bemärkelse.

Det gav mig min första bok och det påminner mig nu, när jag står inför att släppa min femte, om varför jag en gång började.

För allt börjar någonstans.

Ofta på en plats som inte ser ut som början på någonting alls.