Att inte nöja sig

Jag tillbringar morgonen med att förkovra mig i Portugals sjöfartshistoria. Kanske är det för att jag själv är på väg dit snart, eller för att något i mig alltid dragits till de människor som inte stannade kvar när horisonten började glöda.

Jag läser om Vasco da Gama som rundade Godahoppsudden, om Magellan som seglade ut med tron att jorden gick att omfamna, och om Henrik Sjöfararen som trots sitt namn sällan lämnade land men vars nyfikenhet öppnade världen.

Portugal på 1400-talet var något helt annat än ett litet land längst ut i Europas västra kant. Det var centrum för en dröm om världen, om kartor som skulle ritas om, om vindar som kunde leda till nya kontinenter. De lämnade tryggheten, följde kompasser som ännu inte riktigt gick att lita på, och navigerade med stjärnorna som enda fasta punkt.

Kanske handlar det där om något djupt mänskligt – att inte nöja sig. Att alltid undra vad som finns bortom nästa kustlinje, nästa berättelse, nästa kapitel. Jag känner igen mig i det där. Inte för att jag seglar över haven, men för att jag alltid söker mig vidare. Nya platser, nya ord, nya sätt att förstå mig själv genom världen.

När jag stänger boken och tittar ut har morgonen blivit klarare. Ljuset ligger lågt över fälten, och löven glimmar i rött, guld och koppar. Jag tar på mig jackan, hämtar väskan. Det är dags att åka – inte mot okända kontinenter, men mot något som känns lika stort i mig. Mot ljuset, i en färgglad höstmorgon, med tanken på att det alltid finns något nytt att upptäcka..