Att längta - och samtidigt vara exakt där man är.

Det märkliga är att längtan inte försvinner bara för att man reser. Den byter form. Blir mjukare. Mindre otålig. För några dagar sedan satt jag i Alicante, med havet som en öppen tanke framför mig. Det var inga stora gester den dagen. Bara en stilla rörelse i kroppen. Kaffet svalnade långsamt. Gatan levde sitt liv utan att be om min uppmärksamhet.

Och ändå fanns den där. Längtan.

Inte som saknad. Inte som flykt. Mer som en påminnelse om allt som ryms i ett liv.

Här hemma finns människor jag bär med mig utan att anstränga mig. Röster, skratt, rutiner. Sånt som sitter i ryggraden. Här finns något annat. Ett nu som inte kräver något tillbaka. En plats där tankarna får vara ofärdiga och där framtiden inte behöver formuleras.

Det går att längta och ändå vara helt närvarande. Det är ingen motsättning. Det är ett tillstånd.

Jag längtar inte bort.Jag längtar inte hem.

Jag längtar öppet. Som om båda platserna får plats samtidigt. Som om livet just nu säger: du behöver inte välja i dag.

Och kanske är det just där, i den där pausen mellan då och sen, som man faktiskt är som mest levande.

Här. Precis här.