Vi landar i Palma och det är som att någon vrider upp ljuset. Inte bara lite grann. Utan på riktigt. Hemma lämnade jag något som skavde. Kyla som letade sig in genom jackan. Regn som aldrig riktigt bestämde sig för att sluta. Vindar som drog i en, som om de ville få en att gå snabbare, komma fram fortare, bara ta sig igenom dagen. Här är det annorlunda. Ljuset gör något med mig. Det är som att kroppen hinner ikapp tankarna. Som att stegen blir långsammare, Det har gått ett år

Jag minns exakt känslan när jag första gången klev in på Diamond Belle Saloon i Durango. Som att öppna en dörr rakt in i en annan tid. Det är något med ljuset där inne. Det dämpade sorlet. Träet som burit fler historier än någon någonsin kan återberätta. Durango i sig är en sån plats. Inbäddad i sydvästra Colorado, omgiven av berg som inte bara är vackra – de är på riktigt. De kräver något av dig. Luften är klarare. Tystnaden djupare. Och ändå finns det ett liv där som känns…

Det märkliga är att längtan inte försvinner bara för att man reser. Den byter form. Blir mjukare. Mindre otålig. För några dagar sedan satt jag i Alicante , med havet som en öppen tanke framför mig. Det var inga stora gester den dagen. Bara en stilla rörelse i kroppen. Kaffet svalnade långsamt. Gatan levde sitt liv utan att be om min uppmärksamhet. Och ändå fanns den där. Längtan. Inte som saknad. Inte som flykt. Mer som en påminnelse om allt som ryms i ett liv. Här hemma fin