Broarna över Douro

Porto är en stad som binds samman av sina broar. Sju stycken lär det finnas, men det är framför allt en som fångar blicken – Dom Luís I-bron, med sin stålkonstruktion som spänner sig mellan flodens båda sidor som en båge av tid. Den är både vacker och vardaglig. Här går människor sida vid sida med spårvagnar och bilar, med vinden i håret och utsikten under fötterna.

Jag stod där igår och såg ut över floden Douro, och tänkte att broar alltid handlar om samma sak – att ta sig över något. Från en sida till en annan. Från då till nu. Från någon tanke till en annan som väntat länge på att få form.

Nere på vattnet gled de gamla båtarna långsamt förbi, lastade med tunnor märkta med portvinsfirmornas namn. Det var som om tiden själv flöt där nere – stilla, men med riktning.

Kanske är det just därför jag tycker så mycket om den här platsen. Den påminner mig om vikten av att bygga broar, inte bara mellan städer och stränder, utan mellan människor. Och ibland också mellan det man var och det man håller på att bli.

När kvällen föll åkte vi över bron. Det regnade kraftigt men man kunde trots det se hur ljuset från staden speglade sig i floden och allt kändes nära – trots avståndet mellan sidorna.

Det är så med vissa broar. De suddar ut skillnaden mellan här och där.