Det där ögonblicket vid havet

Jag tror det var där och då det hände. Ett ögonblick jag kommer att bära med mig när den här sommaren går mot sitt slut. Slutet av juni. Oregons kust. En av de där platserna som liksom rör vid något inuti.

Vi hade kört längs den mäktiga kusten i några timmar. Och så, plötsligt, svängde vi av. En liten parkeringsficka högt upp ovanför havet.

Utsikten därifrån var redan svindlande, men något drog i oss – så vi började gå. En stig, kanske tre kilometer lång, slingrade sig ner genom skog, över klippor, förbi tystnad.

Och där nere väntade det. Ett landskap som såg ut att ha målats med dimma, vågor och en sorts urkraft. Havet mötte land i ett dån, men ändå var det lugnt. Vi sa inte så mycket. Det behövdes inte. Det var som att allt prat stannade någonstans på vägen ner, som att själva platsen krävde närvaro.

Jag tror att just det här kommer att bli ett av de starkaste minnena från hela sommaren. Inte för att det var storslaget på något uppenbart sätt – utan för att det kändes i hela kroppen. Som om allt annat stängdes av och jag fick stå där och bara… ta in.

Oregons kust. En plats att minnas. Och återvända till – om inte i verkligheten, så i tanken.