Det jag inte hann skriva på Whala beach

Alla resor ger texter – men inte alltid de man tror.

Jag trodde att jag visste vad jag skulle skriva där nere. Att det skulle handla om ljuset, värmen, havet som alltid ligger där och andas i bakgrunden. Att jag skulle fånga det där enkla, det där som nästan skriver sig själv när man sitter med en kaffe i handen och ser människor passera.

Men det blev inte så.

Jag skrev, ja. Några rader här och där. Några tankar som kändes viktiga i stunden. Men de där riktiga texterna – de som biter tag, de som stannar kvar – de kom aldrig. Inte där.

Och det är först nu jag förstår varför.

För ibland är inte resan till för att skriva. Ibland är den till för att fylla på.

För det är så när man kommer till en annan plats. Man är mer närvarande, men också mer upptagen av att vara just där. Att ta in. Att leva. Att inte hela tiden formulera, sätta ord, skapa mening och kanske är det just där det börjar – i det oformulerade.

För det jag inte hann skriva i whala beach det bär jag med mig hem.

Det ligger i de där morgnarna när allt fortfarande var tyst. I stegen genom gator som ännu inte vaknat. I samtalen som inte var tänkta att bli något, men som ändå blev något. I tankarna som dök upp, men som jag lät passera utan att fånga dem.

Och nu, här hemma, i ett annat ljus, i ett annat tempo, börjar de visa sig.

Inte som reseberättelser.

Utan som något annat.

Som frågor.

Som riktningar.

Som påminnelser om vad som faktiskt är viktigt.

Det är lätt att tro att skrivandet sker där det är som vackrast. Där livet känns som mest levande. Men ibland är det precis tvärtom. Ibland behöver det få gå en stund. Sjunka in. Bli till något som inte längre är beroende av platsen.

Kanske är det så att de bästa texterna alltid skrivs i efterhand.

När man har lämnat.

När man kan se.

När man kan förstå.

Så det här är inte en text om Palma.

Det här är en text om det som blev kvar

och kanske är det just där, i det som inte hann skrivas, som allt egentligen börjar.