Det är morgonen efter. Kaffet är inte starkare än vanligt. Mörkret utanför fönstret är detsamma. Världen har inte rört på sig en millimeter. Men något har hänt. I går släpptes min fjärde bok. Det är en märklig formulering när man skriver den. Fjärde. Inte första – som bar på nerven, rädslan, behovet av bekräftelse. Inte heller andra – som fortfarande försökte bevisa något. Inte tredje – där man börjar ana ett mönster, en röst. Den här kom efter allt det där. I dag finns ingen

Det är torsdag kväll och mörkret har lagt sig som ett mjukt täcke över huset. En svag ton av regn hörs mot rutan, och på bordet står en kopp som långsamt kallnar medan jag läser. Orden i boken har en annan rytm – långsammare, mer eftertänksam, som om varje mening visste något om världen som vi andra glömt. Jag läser om havet. Om gator där tiden går i ett annat tempo. Om människor som bär sina drömmar tyst, nästan blygt, men med en envishet som rör vid något djupt mänskligt. J

Det är sällan helt tyst när jag skriver. Någonstans i bakgrunden pågår något. En melodi. En röst. Ett piano som famlar sig fram i moll....

Det finns berättelser jag aldrig skrev. Inte för att de inte var viktiga, utan för att tiden inte var rätt. Eller jag inte var det. De...