Alla resor ger texter – men inte alltid de man tror. Jag trodde att jag visste vad jag skulle skriva där nere. Att det skulle handla om ljuset, värmen, havet som alltid ligger där och andas i bakgrunden. Att jag skulle fånga det där enkla, det där som nästan skriver sig själv när man sitter med en kaffe i handen och ser människor passera. Men det blev inte så. Jag skrev, ja. Några rader här och där. Några tankar som kändes viktiga i stunden. Men de där riktiga texterna – de s

Det finns texter jag aldrig skrev. De fanns där. Jag vet det. I stunden var de nästan färdiga. Formulerade någonstans mellan känsla och tanke. De kom när jag satt i bilen. När jag gick en promenad. När någon sa något som träffade precis rätt – eller precis fel. Jag tänkte: det här måste jag skriva ner, men så gjorde jag inte det. Och det märkliga är att jag ofta minns känslan, men inte orden. Som om något viktigt passerade genom mig, stannade en stund – och sedan fortsatte vi

Det finns ett ögonblick när en bok är färdig. Inte när den trycks. Inte när den säljs. Inte när någon läser den, utan när man själv vet. När man sitter där framför texten och känner att nu går det inte längre att lägga till något som gör den bättre. Och inte heller att ta bort något utan att något viktigt försvinner. Det är ett märkligt ögonblick. Under lång tid har boken funnits där nästan varje dag. I bakhuvudet när man går till jobbet. När man sitter med en kopp kaffe. När

Det är morgonen efter. Kaffet är inte starkare än vanligt. Mörkret utanför fönstret är detsamma. Världen har inte rört på sig en millimeter. Men något har hänt. I går släpptes min fjärde bok. Det är en märklig formulering när man skriver den. Fjärde. Inte första – som bar på nerven, rädslan, behovet av bekräftelse. Inte heller andra – som fortfarande försökte bevisa något. Inte tredje – där man börjar ana ett mönster, en röst. Den här kom efter allt det där. I dag finns ingen

Det är torsdag kväll och mörkret har lagt sig som ett mjukt täcke över huset. En svag ton av regn hörs mot rutan, och på bordet står en kopp som långsamt kallnar medan jag läser. Orden i boken har en annan rytm – långsammare, mer eftertänksam, som om varje mening visste något om världen som vi andra glömt. Jag läser om havet. Om gator där tiden går i ett annat tempo. Om människor som bär sina drömmar tyst, nästan blygt, men med en envishet som rör vid något djupt mänskligt. J

Det är sällan helt tyst när jag skriver. Någonstans i bakgrunden pågår något. En melodi. En röst. Ett piano som famlar sig fram i moll....

Det finns berättelser jag aldrig skrev. Inte för att de inte var viktiga, utan för att tiden inte var rätt. Eller jag inte var det. De...