det som säger det jag inte kan

Det finns kvällar när orden inte riktigt vill.

Jag sitter där. Framför skärmen. Eller med ett block framför mig. Pennan i handen. Och allt finns egentligen där – men ändå inte.

Det är som att något håller igen.

Och så sätter jag på musik.

Inte för att analysera. Inte för att hitta inspiration på det där medvetna sättet. Utan bara för att fylla rummet med något annat än mina egna försök.

Och plötsligt händer det.

Inte att jag börjar skriva. Utan att jag slutar behöva göra det.

För musiken säger det jag inte får fram.

Den tar över där orden inte räcker till. Den bär känslan utan att behöva förklara den. Den går rakt in, utan att ta omvägen via formuleringar och meningar som ska sitta rätt.

Jag kan sitta länge så.

Bara lyssna. Låta en låt rulla vidare i nästa. Känna hur något inom mig rör på sig, utan att jag riktigt behöver sätta ord på det.

Och det är befriande.

För jag är van vid att vilja formulera. Att fånga. Att förstå genom att skriva.

Men ibland är det inte det som behövs.

Ibland räcker det att känna.

Jag tänker att det finns något där, i mötet mellan musik och tystnad. Mellan det som sägs och det som bara finns. Något som kanske är närmare sanningen än det jag lyckas skriva ner och kanske är det därför jag alltid återvänder till musiken.

Inte bara för att den inspirerar.

Utan för att den, när det behövs, tar över berättandet åt mig.

Och säger det jag inte kan.