För att fånga de ögonblick som annars försvinner

Det är mitt i natten och regnet slår hårt mot fönsterblecket. Först tror jag att det är vinden som fått fäste i byggnaden, men när jag lyssnar närmare hör jag det där tunga, rytmiska ljudet av vatten som faller mot sten. Porto vilar, men himlen verkar ha andra planer.

Jag går upp, drar på mig tröjan och lämnar rummet. Trappan ner mot receptionen luktar gammalt trä och rengöringsmedel. I lobbyn är det tomt, förutom nattportieren som nickar tyst när jag passerar. Jag sätter mig i en av fåtöljerna, den vid fönstret. Därifrån ser jag hur regnet ritar mönster i gatlyktornas sken.

Det känns speciellt med att sitta vaken när allt annat sover. Tankarna blir klarare. Jag tänker på dagarna här. På hur Porto bjudit både på solsken och dimma, på skratt och stillhet. På hur staden är rörig, vacker och brant – som livet självt. Man får ta sig upp för backarna för att förstå utsikten.

Vi har vandrat längs Douro, druckit portvin, pratat om allt och inget. Skratten har varit många, men det finns också något i luften här som får en att sakta ner. Kanske är det havet, floden eller ljuset, eller bara känslan av att tiden går lite långsammare.

Regnet fortsätter. Det slår mot gatan med en envishet som nästan känns tröstande. Jag skriver några rader, dricker en kopp kaffe som jag vänligt nog får av nattportiern och känner mig oväntat hemma. Det är något fint med de där stunderna när världen inte kräver något. När man bara får sitta still, tänka tillbaka – och låta orden komma som de vill.

Kanske är det just därför jag skriver. För att fånga de där ögonblicken som annars försvinner.