Jag skriver för att inte glömma – och ibland för att minnas fel

Det händer ofta att jag skriver för att minnas. Inte för att minnet i sig är viktigt – utan för att känslan i det är det. Den där stunden som annars bara skulle ha runnit bort. Ett skratt i ett kök. En blick över ett bord. En plats man passerade, och som man då inte visste att man skulle återvända till om och om igen – i tanken.

Men jag har också förstått att jag ibland skriver för att minnas fel. Inte medvetet. Inte för att förvränga. Men för att hitta en version av verkligheten som går att leva med. En bild som håller ihop det som annars hade fallit isär. I skrivandet finns den friheten. Rätten att flytta ett ord. Vrida på ett minne tills det slutar göra ont – eller börjar kännas begripligt.

Det är ett slags stillsamt fusk. Ett nödvändigt sådant.

Jag kan ibland läsa gamla dagboksrader och inte känna igen mig själv. Men det är ändå jag. Bara i en annan tid. Med en annan blick. Och kanske är det det som skrivandet lär oss – att vi förändras. Och att minnet gör det också.

Det är därför jag inte alltid litar på gamla foton. De visar vad som hände, men aldrig hur det kändes. Och det är känslan jag jagar. Det är den jag försöker fånga i orden. Även om jag inte alltid lyckas.

Så jag skriver. För att hålla fast i något. För att förstå. För att göra plats för det som annars skulle tystna. Och ibland – bara ibland – skriver jag för att släppa taget.