Det finns texter jag aldrig skrev. De fanns där. Jag vet det. I stunden var de nästan färdiga. Formulerade någonstans mellan känsla och tanke. De kom när jag satt i bilen. När jag gick en promenad. När någon sa något som träffade precis rätt – eller precis fel. Jag tänkte: det här måste jag skriva ner, men så gjorde jag inte det. Och det märkliga är att jag ofta minns känslan, men inte orden. Som om något viktigt passerade genom mig, stannade en stund – och sedan fortsatte vi

Första morgonen i Porto. Ljuset är annorlunda här – ett slags milt guld som glider över floden Douro och letar sig in mellan de pastellfärgade fasaderna. Jag sitter vid ett fönster, frukosttid, kaffet är starkt och doften bär något av salt, kakel och historia. Staden vaknar långsamt. Ett lokalt sorl, kyrkklockor, en båt som glider fram under bron Dom Luís I. Jag ser inte floden, jag ser inte bron - men jag känner. Porto. Namnet som gav landet sitt namn. En stad byggd på hand

Det är torsdag kväll och mörkret har lagt sig som ett mjukt täcke över huset. En svag ton av regn hörs mot rutan, och på bordet står en kopp som långsamt kallnar medan jag läser. Orden i boken har en annan rytm – långsammare, mer eftertänksam, som om varje mening visste något om världen som vi andra glömt. Jag läser om havet. Om gator där tiden går i ett annat tempo. Om människor som bär sina drömmar tyst, nästan blygt, men med en envishet som rör vid något djupt mänskligt. J

Det händer ofta att jag skriver för att minnas. Inte för att minnet i sig är viktigt – utan för att känslan i det är det. Den där stunden...