Kärlekshistorien jag önskar att jag hade skrivit

Det finns berättelser som är så vackra, så sorgliga och så fulländade att de tycks vara skapade av en romanförfattare.

Historien om Mitchell och Margaret Henry är en sådan berättelse.

Det är precis den sortens historia som jag själv skulle vilja skriva. En berättelse om kärlek, drömmar och förlust. Om ett storslaget hus vid en sjö, en resa som förändrar allt och en man som låter bygga en kyrka till minne av kvinnan han älskade.

Skillnaden är att detta inte är någon roman.

Det hände på riktigt.

När jag besökte Kylemore Abbey i Connemara slogs jag först av skönheten. Det stora slottet ligger nästan overkligt vackert vid foten av berget, med sin ljusa fasad speglad i det mörka vattnet. Det ser ut som en plats hämtad ur en saga.

Men bakom allt det vackra finns en mänsklig berättelse.

Mitchell Henry var läkare, affärsman och politiker. Han föddes i Manchester 1826 men hade irländska rötter och kände en stark samhörighet med Irland. Margaret Vaughan kom från County Down. De gifte sig 1849 och fick med tiden nio barn.

Under sin bröllopsresa kom de till Connemara. Det berättas att Margaret blev djupt förälskad i landskapet vid Kylemore. Bergen, skogarna, sjön och den öppna himlen gjorde ett så starkt intryck på henne att hon uttryckte en önskan om att en dag få bo där.

Om hon verkligen använde just de orden vet vi inte. Den delen av historien har förts vidare genom generationerna och hunnit få något av en legends skimmer över sig.

Men vi vet att Mitchell inte glömde platsen.

När han senare ärvde sin fars stora förmögenhet köpte han marken vid Kylemore. Där lät han uppföra ett slott åt Margaret och deras växande familj. År 1867 lade hon själv grundstenen till det som skulle bli deras gemensamma hem.

Det var inget litet hus. Kylemore Castle fick 33 sovrum, balsal, bibliotek, biljardrum, salonger och allt det som hörde ett förmöget viktorianskt hem till. Ovanför ingången placerades Margarets familjevapen. I fasaden höggs fåglar in som symboler för familjens önskan att Kylemore skulle bli deras trygga näste.

Det var ett hem skapat av rikedom, men också av kärlek.

Under några år levde Mitchell, Margaret och deras barn där. De red, fiskade, spelade musik, tog emot gäster och levde mitt i det dramatiska landskapet. Mitchell arbetade samtidigt för att utveckla egendomen och skapa arbetstillfällen i en del av Irland som fortfarande bar djupa spår efter den stora hungersnöden.

Allt tycktes vara på plats.

Sedan kom resan till Egypten.

År 1874 reste familjen längs Nilen. Margaret insjuknade i dysenteri och dog efter drygt två veckors sjukdom. Hon var bara 45 år gammal.

Mitchell var förkrossad. Han ville inte lämna henne i ett främmande land. Hennes kropp balsamerades i Kairo och fördes tillbaka till Connemara, till platsen där deras gemensamma dröm hade fått sin form.

Några år senare lät han bygga en liten nygotisk kyrka längs sjön. Den brukar beskrivas som en katedral i miniatyr. Där finns inga hotfulla stenfigurer av det slag som ofta pryder gotiska kyrkor. I stället finns blommor, fåglar och änglar – detaljer som skulle påminna om Margaret.

Slottet var byggt för deras liv tillsammans.

Kyrkan blev byggd ur sorgen efter henne.

Margaret begravdes i ett litet mausoleum i skogen. När Mitchell dog 1910, 36 år efter sin hustru, fördes även han tillbaka till Kylemore och begravdes vid hennes sida.

Det är där berättelsen stannar kvar hos mig.

Inte främst i det stora slottet med alla sina rum. Inte i rikedomen eller den imponerande arkitekturen. Utan i den lilla graven bland träden där de till sist blev förenade igen.

Som författare letar jag ständigt efter berättelser som rymmer det stora i det mänskliga. Kärleken. Drömmen. Förlusten. Minnet av en människa som fortsätter att leva långt efter att hon själv är borta.

Historien om Mitchell och Margarets innehåller allt detta.

Det är en berättelse jag önskar att jag hade skrivit, men jag hade nog inte vågat. Jag hade varit rädd att någon skulle tycka att den var för romantisk, för sorglig och alltför fulländad.

Ändå står slottet där vid sjön.

Kyrkan står kvar bland träden.

Och Mitchell och Margaret vilar fortfarande bredvid varandra i Connemara.

För detta är ingen uppdiktad kärlekshistoria.

Det här hände på riktigt.