Livet i Palma: En solig oas efter regniga dagar

Vi landar i Palma och det är som att någon vrider upp ljuset.

Inte bara lite grann.

Utan på riktigt.

Hemma lämnade jag något som skavde. Kyla som letade sig in genom jackan. Regn som aldrig riktigt bestämde sig för att sluta. Vindar som drog i en, som om de ville få en att gå snabbare, komma fram fortare, bara ta sig igenom dagen.

Här är det annorlunda.

Ljuset gör något med mig. Det är som att kroppen hinner ikapp tankarna.

Som att stegen blir långsammare,

Det har gått ett år sedan jag var här senast.

Och ändå – det är som att jag aldrig riktigt lämnade.

Samma hotell.

Samma restauranger.

Samma gator som svänger på precis det där sättet jag minns.

Och jag märker hur mycket jag tycker om det.

Det där att känna igen sig.

Att kliva in någonstans och redan veta var man vill sitta.

Att gå en gata och minnas exakt var man stannade förra gången.

Att känna att platsen inte behöver presentera sig – den bara fortsätter där vi slutade.

Det finns en trygghet i det, menockså något mer. Något som öppnar upp.

För nu börjar dagarna som jag har sett fram emot.

Dagar med människor jag tycker om.

Utflykter som inte behöver vara stora för att bli betydelsefulla.

Promenader där inget egentligen måste hända.

Och så de där morgnarna.

De tidiga.

När allt fortfarande är stilla.

När kaffet är varmt och världen ännu inte riktigt vaknat.

När orden kommer lite lättare.

Det är kanske just där, i det enkla, som allt faller på plats.

Att få vara i ett ljus som inte kräver något.

Att få skriva utan att känna att man måste bli klar.

Att bara få vara i rörelsen – i tanken, i steget, i dagen.

Och någonstans där inser jag varför jag återvänder. Inte bara till platsen, utan till känslan av att vara lite mer mig själv.