Morgon i Alicante

Jag vaknar senare än vanligt. Klockan är sju.

Har sovit djupt. Så där tungt och stilla som man bara gör när kroppen förstår att den är trygg, att inget pockar på direkt.

En ny dag, men utan brådska. Årets andra morgon, och året känns fortfarande öppet, formbart, nästan försiktigt.

Kaffet blir dagens första sällskap. Varm kopp i handen. Alicante är vaken nu, men på sitt eget sätt. Röster längre bort. En frukostrestaurang som öppnar. Staden rör sig långsamt, som om den också sovit gott.

Inga stora planer. Och just därför blir dagen full. Promenader utan mål, bara riktning. Kafebesök där tiden får sitta med vid bordet. Samtal som får ta omvägar. Senare tapas, ett glas vin, skratt som stannar lite längre än de brukar. Trevligt umgänge, utan agenda.

Och någonstans där emellan: tid för att skriva. Inte press, inte prestation. Bara ord som får komma när de vill. Anteckningar, fragment, meningar som kanske blir något – eller bara får vara exakt det de är just nu.

Årets andra dag.

Jag ber inte om mer än detta.

Ljus, rörelse, kaffe, samtal –

och tid nog att lyssna på det som vill bli skrivet.