Morgonen efter

Det är morgonen efter.

Kaffet är inte starkare än vanligt.

Mörkret utanför fönstret är detsamma.

Världen har inte rört på sig en millimeter.

Men något har hänt.

I går släpptes min fjärde bok.

Det är en märklig formulering när man skriver den. Fjärde.

Inte första – som bar på nerven, rädslan, behovet av bekräftelse.

Inte heller andra – som fortfarande försökte bevisa något.

Inte tredje – där man börjar ana ett mönster, en röst. Den här kom efter allt det där. I dag finns ingen dramatik. Ingen champagnekork.

Ingen publik som applåderar när man kliver upp. Det finns bara morgonen efter. En stillhet som inte är tom, utan mättad.

Jag sitter här och försöker känna efter vad som egentligen är annorlunda.

Svaret är: inte mycket, men ändå allt.

När man har släppt flera böcker lär man sig något viktigt: själva släppet är inte slutpunkten.

Det är ett överlämnande. Texten är inte längre min. Den tillhör inte längre mina tveksamheter, mina strykningar, mina sena kvällar. Den finns där ute nu. I någon annans händer. I någon annans och jag märker hur kroppen reagerar likadant varje gång. En sorts tomhet, ja.

Men också lättnad.

Som efter ett långt samtal där man äntligen sagt det man behövde säga.

Det märkliga är att lusten inte försvinner.

Den flyttar bara på sig.

Redan nu finns ett svagt drag framåt. Inte mot nästa bok i sig. Utan mot nästa tanke. Nästa formulering. Nästa mening som ännu inte vet att den ska bli skriven.

Fyra böcker in förstår jag det här tydligare: det är inte släppen som bär mig. Det är morgnarna efter. När allt är tyst igen. När man kan börja lyssna på det som kommer.

I dag är en sådan morgon.