Musiken som formar mina berättelser

Det är sällan helt tyst när jag skriver.

Någonstans i bakgrunden pågår något.

En melodi. En röst. Ett piano som famlar sig fram i moll. Inte för att fylla tomrum, utan för att öppna något.

För musiken har alltid varit där. Som ett slags kompass.

Inte för vad jag ska skriva, men hur.

Ibland är det Lucinda Williams. Raspet i rösten, det långsamma, sorgsna.

Det hon bär i varje ord hjälper mig hitta tonen i en scen där någon förlorar något – eller någon.

Ibland är det Springsteen.

För när jag behöver bygga karaktärer som står i motvind men vägrar ge upp,då är det honom jag lyssnar på.

Då handlar det om stål, damm och ett bultande hjärta.

Och så finns det låtar jag återvänder till utan att förstå varför.

De bara känns rätt.

Som om de förstår berättelsen innan jag gör det själv.

När jag skrev på manuset till Sista vykortet från Manhattan var det vissa låtar som gick om och om igen. Inte för att de handlade om New York, utan för att de kändes som New York kändes för mig just då.

Musiken hjälper mig hitta tempo. Rytm. Andning.

Och ibland, när jag kört fast –då är det inte orden som löser det, utan en enda ton, en fras som smyger sig in och viskar:“Prova så här.”

Jag tror aldrig jag kommer kunna skilja mitt skrivande från musiken.

Och jag vill inte det heller.

De två hör ihop.

Som hjärta och andetag