Portvinets filosofi

Det finns något stillsamt över portvin. Det påminner om tid.

Om tålamodet som krävs för att något ska mogna, djupna, hitta sin karaktär. I går satt vi på en av stadens klassiska portvinshus längs Dourofloden. Glasen framför oss skimrade i olika nyanser – från rubinrött till bärnsten.

Guiden berättade om hur vinet lagras, blandas, väntas på. Hur allt handlar om balans, om att låta naturen och tiden göra sitt. Jag tänkte på hur sällan vi själva gör just det – väntar in oss själva. Låter saker ta sin tid.

Portvinet är en sorts filosofi, inslagen i smak. Det talar om tålamod, om att vissa saker inte kan forceras. Och om att det inte alltid är det unga och nya som är bäst – ibland är det det långsamt framvuxna som bär den största rikedomen.

När vi lämnade huset och gick ut kände jag det tydligt: Det finns en rytm i den här staden som går långsammare än vår egen. Den påminner en om att världen inte blir mindre vacker av att man saktar ner.