Reflektioner i sommarmorgonen - dag 46

Det är fredag morgon i Kilkenny.

Den här morgonen ser lite annorlunda ut än de tidigare under vår resa. Vi vaknar på ett stort hotell. Modernt, välorganiserat och med alla de bekvämligheter man förväntar sig. Wi-Fi fungerar utan problem. Varmvattnet kommer direkt när man vrider på kranen och duschen håller samma temperatur hela tiden. Frukosten är generös och innehåller betydligt mer än den klassiska irländska. Anette hittar mycket av det hon tycker om, och jag inser att det är ganska skönt med lite variation.

Det är ett bra hotell.

Men det är något som ändå saknas.

De senaste dagarna har vi bott på små värdshus och hotell ovanpå pubar. Hus med knarrande trappor, sneda golv och en känsla av att varje rum hade sin egen historia. Det fanns en charm där som inte går att bygga med moderna material eller inredningsarkitekter.

Samtidigt finns det en annan sak jag kom att tänka på under frukosten.

Något som nästan helt försvunnit från hotell.

Morgontidningen.

Jag minns hur det brukade vara.

Man kom ner till frukosten och där låg dagens tidningar prydligt upplagda. Ofta den lokala tidningen tillsammans med några nationella. Jag brukade alltid ta den lokala först.

Inte för de stora nyheterna.

Utan för de små.

Jag ville veta vad som hände just där jag befann mig. Vilket lag som vunnit matchen kvällen innan. Vilken väg som skulle stängas av för vägarbete. Vilken konsert som väntade på torget under helgen. Dödsannonserna, kontaktannonserna, insändarna – allt det där som berättade hur livet såg ut på just den platsen.

Det var som att få en liten nyckel till orten man besökte.

I dag ligger ingen tidning vid frukosten.

De flesta av oss tar istället upp våra telefoner. Vi läser samma nyhetsappar som vi läste hemma. Samma rubriker. Samma flöden. Samma värld, oavsett om vi sitter i Kilkenny, Stockholm eller hemma vid köksbordet.

Vi har fått tillgång till mer information än någonsin.

Men jag undrar ibland om vi samtidigt har förlorat något.

Det lokala.

Det oväntade.

Den där känslan av att för en stund få bli en liten del av platsen man besöker.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om att resa.

För även om världen blir allt mer lik varandra finns det fortfarande saker som skiljer platser åt. Människorna. Dialekterna. Historien. Musiken. Landskapet.

Och berättelserna.

Om en stund lämnar vi Kilkenny och styr bilen mot Wicklow.

Ännu en väg.

Ännu en plats.

Och förhoppningsvis ännu några berättelser att ta med sig hem.

Men hade det legat en lokal morgontidning vid frukosten i dag hade jag nog tagit den först av allt.