Vi trivs i Marrakech. Ljuset är klarare. Himlen större. Vattnet i poolen har den där nästan overkliga blå tonen. Jag står där med solglasögonen i handen och försöker ta in att det bara är några timmar hemifrån – och ändå en helt annan värld. Så här års är alternativen få om man vill ha riktig värme utan att flyga över Atlanten. Kanarieöarna, ja. Kanske. Men Marrakech är något annat. Här är det 23–26 grader mitt på dagen. Klar luft. Torr värme. Morgnar som är lite kyliga men f

Första morgonen i Porto. Ljuset är annorlunda här – ett slags milt guld som glider över floden Douro och letar sig in mellan de pastellfärgade fasaderna. Jag sitter vid ett fönster, frukosttid, kaffet är starkt och doften bär något av salt, kakel och historia. Staden vaknar långsamt. Ett lokalt sorl, kyrkklockor, en båt som glider fram under bron Dom Luís I. Jag ser inte floden, jag ser inte bron - men jag känner. Porto. Namnet som gav landet sitt namn. En stad byggd på hand

Det finns namn som fastnar tidigt. Ord som redan som barn klingar som musik i huvudet. Tombstone var ett av dem. Jag minns hur jag satt i soffan framför svartvita westernfilmer, hur röken steg ur revolvrör och hur solen gick ner bakom ett dammigt berg. Jag minns ljudet av hästhovar, ord som “justice”, “law” och “revenge” – och någonstans där, mellan pojkdrömmen och vuxenlivet, föddes längtan att en dag stå där själv. När jag väl kom dit, många år senare, var det som att tiden