Skrivandet som får plats när livet ger utrymme

Det är märkligt hur orden beter sig när ingen jagar dem. Hur de dyker upp först när man slutat kalla på dem.

Här i Alicante har skrivandet fått en annan rytm. Inga tider att passa. Ingen tanke på resultat. Jag sätter mig ner och ser vad som händer. Ibland händer ingenting. Ibland öppnar sig något oväntat.

Hemma är skrivandet ofta förknippat med ansvar. Projekt. Planer. Deadlines, även de som bara finns i mitt eget huvud. Här finns ingen som frågar vad texten ska bli. Den får vara exakt så ofärdig som den vill.

Jag märker hur jag skriver långsammare. Med fler pauser. Färre ambitioner. Och ändå känns det som om något lossnar. Som om texten inte längre försöker imponera, utan bara vill bli sann.

Det är inte så att jag skriver mer här. Jag skriver annorlunda.

Kanske är det just utrymmet som gör skillnaden. Att livet runt omkring inte tränger sig före. Att skrivandet får vara en del av dagen, inte dess motor.

När jag stänger datorn eller lägger undan blocket finns ingen känsla av att något saknas. Orden ligger kvar. Lugna. Som om de vet att de får komma tillbaka när de vill.

Och kanske är det där skrivandet mår som bäst. När det inte måste försvara sin plats.