Där berättelserna börjar

Det finns platser man besöker och så finns det platser som stannar kvar.

New York är en sådan plats för mig.

Första gången jag var där var 1990.

Jag var yngre då. Såg på staden med andra ögon. Allt var större. Snabbare. Lite overkligt.

Jag trodde nog att det var ett besök som så många andra men det var det inte.

Sedan dess har jag alltid återkommit.

Till samma gator. Till nya kvarter. Till känslan som är svår att sätta ord på, men som alltid finns där när man kliver ut i staden igen och någonstans längs vägen hände något.

New York slutade vara en plats jag reste till.

Den blev en plats jag skrev ifrån.

Alla mina utgivna böcker bär spår av den staden. Ibland tydligt, ibland mer som en underton. Ett tempo. Ett sätt att se på människor. På möten. På det som händer mellan det som sägs och kanske är det just det som är grejen med New York.

Den förändrar inte bara var du är. Den förändrar hur du ser.

Min senaste bok, Sista vykortet från Manhattan, utspelar sig helt och hållet där.

Det var aldrig ett svårt val.

För det är där berättelsen hör hemma, men det som kanske betyder mest för mig är något annat. Det var där jag skrev klart den.

Jag minns de dagarna. Hur allt föll på plats. Hur texten, som följt med mig under en tid, till slut landade just där den en gång hade börjat ta form. Det finns något i det som är svårt att förklara. Som om staden inte bara var en bakgrund. Utan en del av själva berättelsen.

Jag har aldrig skrivit en hel bok i New York. Så fungerar jag inte. Jag skriver i delar. Samlar på mig fragment. Scener. Känslor och sedan, någon annanstans, får allt det där växa ihop.

Men den här gången var det annorlunda.

Den här gången fick jag avsluta där allt en gång tog fart och kanske är det därför vissa platser aldrig riktigt släpper taget.

För att de inte bara finns där ute i världen.

De finns kvar i det man skapar.

I det man skriver.

Och i allt det som fortsätter långt efter att man har rest därifrån.

New York.