Det jag aldrig skrev

Det finns texter jag aldrig skrev.

De fanns där. Jag vet det. I stunden var de nästan färdiga. Formulerade någonstans mellan känsla och tanke. De kom när jag satt i bilen. När jag gick en promenad. När någon sa något som träffade precis rätt – eller precis fel.

Jag tänkte: det här måste jag skriva ner, men så gjorde jag inte det.

Och det märkliga är att jag ofta minns känslan, men inte orden. Som om något viktigt passerade genom mig, stannade en stund – och sedan fortsatte vidare.

Ibland kan jag undra vad de där texterna hade blivit. Om de hade varit bättre än de jag faktiskt skrev. Om de hade sagt något mer sant. Något jag inte riktigt vågade formulera när jag väl satte mig ner.

För det är något som händer i övergången.

Mellan tanke och text.

Mellan känsla och formulering.

Det som var självklart i stunden blir plötsligt svårare när det ska få ord. Det tappar lite av sin kraft. Eller så förändras det. Slipas. Förklaras. Ibland kanske till och med förloras.

Och ändå – jag tror inte att de där oskrivna texterna är förlorade, de har bara inte blivit text.

De har kanske blivit något annat istället. Ett sätt att se på människor. Ett sätt att stanna upp lite längre. En förståelse som inte behöver formuleras för att vara verklig.

Kanske är det så att allt inte är menat att skrivas.

Att vissa saker bara ska få finnas. Passera. Lämna ett avtryck som inte går att citera, inte går att dela, inte går att publicera.

Och kanske är det just det som gör att vi fortsätter skriva.

För att vi vet att vi aldrig riktigt får med allt.