Diamond Belle Saloon

Jag minns exakt känslan när jag första gången klev in på Diamond Belle Saloon i Durango. Som att öppna en dörr rakt in i en annan tid. Det är något med ljuset där inne. Det dämpade sorlet. Träet som burit fler historier än någon någonsin kan återberätta.

Durango i sig är en sån plats. Inbäddad i sydvästra Colorado, omgiven av berg som inte bara är vackra – de är på riktigt. De kräver något av dig. Luften är klarare. Tystnaden djupare. Och ändå finns det ett liv där som känns… äkta. Inte tillrättalagt. Inte polerat. Bara levt.

Och mitt i allt detta – Diamond Belle.

En saloon som lika gärna kunde varit hämtad från en film, men som på något sätt är mer verklig än så. Tapeterna, målningarna, pianot. Det där pianot.

Det står där, lite för inbjudande. Lite för mycket historia i sig för att bara ignoreras.

Och så skylten."Don’t shoot - i`m just the piano player."

Jag vet inte vad det var. Kanske stunden. Kanske rummet. Kanske allt som Colorado gör med mig.

Men jag satte mig.

Man ska egentligen inte spela på det där pianot. Det märks. Det känns. Det är som att det tillhör någon annan tid, någon annan berättelse. Men fingrarna landade ändå på tangenterna. Försiktigt först. Sedan lite mer självsäkert.

Och plötsligt var jag inte bara en besökare längre.

Jag var en del av rummet.

Det är något med den där känslan som stannar kvar. Att få kliva in i något som på ytan är en plats – men som egentligen är ett tillstånd. Ett sätt att leva.

För ibland tänker jag att jag skulle kunna bo där. I Colorado. I Durango. Vakna upp till bergen. Ta en promenad genom staden. Känna att livet inte rusar förbi utan faktiskt får ta plats.

Och kanske, framåt kvällen, glida in på Diamond Belle. Beställa något gott. Sätta sig vid ett bord. Eller… vid pianot.

Inte för att man får, utan för att man inte riktigt kan låta bli.

Och någonstans i bakhuvudet – den där gamla raden:

Don’t shoot.I’m just the piano player.