En kväll med portugisiska röster

Det är torsdag kväll och mörkret har lagt sig som ett mjukt täcke över huset. En svag ton av regn hörs mot rutan, och på bordet står en kopp som långsamt kallnar medan jag läser. Orden i boken har en annan rytm – långsammare, mer eftertänksam, som om varje mening visste något om världen som vi andra glömt.

Jag läser om havet. Om gator där tiden går i ett annat tempo. Om människor som bär sina drömmar tyst, nästan blygt, men med en envishet som rör vid något djupt mänskligt. Jag tänker på författare som José Saramago, António Lobo Antunes och Fernando Pessoa – röster som liksom talar från ett land där vardagen själv blir poesi, och där stillheten är ett sätt att tänka.

Det finns något i deras sätt att se på världen som jag längtar efter att förstå. Som om man måste sakta ner, stanna upp, och låta orden arbeta långsamt in i själen.

Utanför fönstret blåser vinden genom björkarna. En tunn hinna av regn ligger över gatan. Jag läser vidare, och för varje sida känns det som om jag reser, utan att flytta mig ur stolen.

I kväll förkovrar jag mig i berättelser där tid och längtan möts. Och någonstans mellan meningarna anar jag ett annat ljus – ett ljus som väntar lite längre fram.