En målare vid floden

Vi gick längs floden i häromdagen, där vattnet glittrade som om någon strött ljus över ytan. Längs kajen satt en man med sitt staffli, en målare, klädd i keps och med en pensel som rörde sig långsamt över duken. Framför honom – Porto, med sina färger, sina nivåer, sitt liv.

Han verkade inte måla det han såg exakt som det var. Istället målade han något av känslan. Lät himlen bli lite blåare, taken lite varmare, floden lite lugnare. Jag stod en stund och såg på, och tänkte att det kanske är så vi alla försöker fånga våra dagar – inte som de egentligen är, utan som de känns.

Runt omkring honom rörde sig turister, cyklar, skratt, samtal på många språk. Men han satt kvar i sitt lugn, som om världen runt honom hade sin egen takt. Jag tror jag avundades honom lite. Det där stilla fokuset. Förmågan att låta allt annat vara medan man bara ser.

Kanske är det just det skrivandet också handlar om – att försöka måla med ord, att hitta rätt nyans av ljus och skugga. Floden fortsatte rinna. Penseln rörde sig över duken. Och någonstans där i mötet mellan vatten och färg fanns en sorts tyst förståelse: Att det vackra ofta uppstår i det stilla.