Porto

Första morgonen i Porto. Ljuset är annorlunda här – ett slags milt guld som glider över floden Douro och letar sig in mellan de pastellfärgade fasaderna. Jag sitter vid ett fönster, frukosttid, kaffet är starkt och doften bär något av salt, kakel och historia. Staden vaknar långsamt. Ett lokalt sorl, kyrkklockor, en båt som glider fram under bron Dom Luís I. Jag ser inte floden, jag ser inte bron - men jag känner.

Porto. Namnet som gav landet sitt namn.

En stad byggd på handel, vin och envishet. Härifrån skeppades portvinet ut i världen – den söta, starka drycken som blev både affär och berättelse. Engelsmännen köpte, lagrade och drack. Portugiserna skapade något som var mer än dryck – det blev en del av deras identitet.

Men Porto är också kullarna, trapporna, azulejos – de blå kakelplattorna som berättar historier i färg. Det är doften av hav, ljudet av skor mot sten, och en rytm som är mer eftertänksam än i Lissabon.

Jag har sett bilder, läst om staden, drömt mig hit. Ändå känns det nytt, nästan som att börja ett oskrivet kapitel. Mina förväntningar är inte av sorten som kräver något särskilt – bara att få vara här, gå vilse bland gränderna, lyssna till människor som pratar ett språk jag inte förstår men ändå känner igen i tonfallet.

Det finns en särskild sorts frihet i att börja en morgon i en stad man aldrig vaknat i förut. Som att något i en själv börjar om också. Jag tänker på allt som startade här – skeppen som seglade ut, människorna som lämnade tryggheten för äventyret. Och jag undrar vad det är jag själv letar efter.

Kanske är det just det som Porto handlar om. Att inte veta. Att våga stå där på kajen, andas in luften av salt och vin, och tänka: det här är början på något.