Den här veckan skall snart nå sitt klimax. Vi skall bara ta oss förbi en lång fredag först. En gång i tiden var den här dagen den längsta på året. Sedan bestämde vi oss för att det skulle bli en minst lika snabb dag som alla andra. Öppna butiker, fullaktivitetsdag, fest och glam... Bland annat.

Solen värmer oss fortfarande där vi sitter på muren vid stranden, med palmerna som vår kuliss och havets brus som bakgrundsmusik. Ett gäng vänner, på en plats där tiden får stå still ett tag. Blickarna mot horisonten rymmer både tacksamhet och en gnutta vemod, för snart är det dags att åka hemåt igen – till vardag, rutiner och ett stundande påskfirande.

Idag är det Skärtorsdag och vår egen stilla vecka fortsätter. Enligt prognosen ska en stor gul sol breda ut sig över allt här, men vi får väl se. Det har varit minst sagt växlande väder hittills – varmt, kallt, blåsigt, vindstilla, mulet, soligt och regnigt om vartannat. Men oavsett vad himlen bjuder på så har vi det fantastiskt.

Det är tidigt. Det regnar kraftigt här i min del av Mallorca. Det mullrar lite i fjärran.

Idag är det vita tisdagen. Det är också min brors födelsedag – kanske är det just därför han är särskilt närvarande i mina tankar denna morgon. För ett par år sedan hade vi ett samtal om stilla veckan, och just denna tisdag i synnerhet. Sigge är präst och har koll på sånt. Jag minns det ännu.

Jag sitter på rummet. Frukosten har inte öppnat ännu. Det är tyst, och luften bär ett löfte om regn. Jag ser ut genom fönstret, ser hur molnen samlas över havet. En ny dag börjar, långsamt, försiktigt.

Det finns dagar då livet liksom saktar ner, och utan att man riktigt märker det så hamnar man mitt i ett ögonblick som känns större än det ser ut. Igår var en sådan dag.

Palmsöndag på Mallorca. Ingången till Stilla veckan, Holy Week. En tid som börjar med ett jubel, ett folkhav som hyllar sin hjälte, och som sedan rullar vidare mot smärta, svek och kors. Men det hela slutar inte i nederlag, utan i seger och nytt hopp.

Hit till El Arenal åkte jag själv för att skriva under ett par tillfällen under pandemin. Då var strandpromenaden tyst, och det enda som hördes var havet som liksom viskade mot stranden, och någon cyklist som swishade förbi med vinden som sällskap. Jag minns hur jag brukade slå mig ner på ett av de små kaféerna längs vattnet, med en kopp cortado, anteckningsboken öppen och hjärtat lika vidöppet som Medelhavet.

Klockan är fem på morgonen. Jag har varit vaken sedan strax efter fyra. Vaknade med huvudvärk. Inte den där dova, tunga sorten som liksom ligger som ett lock över pannan – utan mer en ilande, stickig känsla bakom ögonen. Jag låg kvar en stund, hoppades att det skulle ge med sig. Vände mig, drog täcket över huvudet, blundade hårt. Men det var kört. Så jag gick upp.