Jag är ingen vän av nyårslöften. De blir ofta en förhandling med framtiden. Istället väljer jag ett ord. Ett som får följa med – inte styra. I år är det närvaro . Inte som livsfilosofi i versaler, utan som ett sätt att stå kvar lite längrei det som redan pågår. Närvaro i vardagen. I morgonkaffet innan dagen tar fart. I promenaden utan hörlurar.I samtalet där jag inte samtidigt formulerar ett svar. Jag märker hur lätt det är att alltid vara på väg. Mot nästa punkt. Nästa sak s

Det finns dagar när viljan är starkare än kroppen och dagar när kroppen, helt utan dramatik, säger nej. Inte som en protest, mer som ett konstaterande. Jag har levt större delen av mitt liv i rörelse. I disciplin. I tron på att det alltid finns ett varv till, en repetition till, en träning till som löser det mesta. Judon har lärt mig att respektera gränser – men också att tänja dem. Att stå kvar, att falla rätt, att resa sig igen. Den balansen har alltid varit självklar för m

Det finns något nästan misstänkt i att inte vilja vidare direkt. Som om stillhet vore liktydigt med stagnation. Som om tvekan vore svaghet. Vi lever i en tid som älskar rörelse. Nya jobb. Nya relationer. Nya tankar. Alltid ett nästa steg, alltid ett ”sen”. Men ibland är det just där problemet börjar. När varje obehag ses som ett tecken på att man ska vidare – istället för djupare. Att stå kvar är inte detsamma som att ge upp. Det är heller inte lathet. Ofta är det raka motsat

När flera gitarrer står sida vid sida i ett rum händer något märkligt. Det är som att de kommunicerar med varandra, fast vi människor inte kan höra språket. Kanske är det bara en fantasi, men jag tror att varje gitarr bär på sina egna minnen, sitt eget eko av de toner som en gång spelats. Träet minns. Det minns när strängarna vibrerade av glädje, när rummet fylldes av skratt och sång. Det minns också de mörkare stunderna, då ackorden var trevande och tunga, men ändå bar på en

För mig var januari intensitet. Fokuserade dagar som gled över i sena kvällar. Ord som skulle landa rätt. Tankar som snurrade fortare än de hann sorteras. Det var en månad där mycket hände – men inte allt gick att ta in i stunden. Det är nu, när det blivit februari, som efterklangen kommer. Det som faktiskt blev kvar var inte stressen. Inte siffrorna. Inte tempot. Det som stannade var känslan av att något släppt taget – och något annat tog form. Jag har tänkt mycket på skilln